Som bäst är Andreas Dienert aktuell med en konstutställning på Galleri Ekvall & Törnblom på Hornsgatan i Stockholm. Söder är hemmakvarter för honom, även om han nu bor tillsammans med sin familj söder om söder i Hammarbyhöjden.

Huvudsakligen växte han upp i Tumba och hade en – som han säger – grym uppväxt. Pappa, som i grunden är ungrare, hade flytt från Ungern under revolutionen och slutligen hamnat hos en kusin i Norrköping. Han träffade en kvinna och så småningom föddes Andreas och hans tvillingsyster Erika. Med sin pappa har han både musicerandet och fotograferande gemensamt – med sin mamma konstnärsskapet. Både han och tvillingsystern fick ta pianolektioner.

– Men jag fattade inte. Jag var en ”late bloomer” …, säger han lätt småleende och samtidigt allvarligt.

Han jämförde sig nämligen ofta med sin duktiga syster.

– Jag fick kämpa.

– Hon kallades för Ricky. Och jag blev Ricky Bruch, säger han med syftning till att vara ”Rickys” bror och få smeknamnet efter den legendariske diskuskastaren och kulstötaren.

– Det där skapade någon sorts grej i mig.

Det blev en lite stökig period för honom. Men han blev bra på att härma. Att snappa upp saker.

– Jag lärde mig att det är viktigt att behöva träna på saker för att bli bra.

Andreas hade dessutom hittat till sporten. Han friidrottade, höll på med gymnastik och spelade väldigt mycket tennis. Han spelade bland annat Kalle Anka-cup och blev en av de bästa i sin åldersgrupp i friidrott i landet.

– Det gjorde att jag alltid blev accepterad i skolan.

När Andreas var tolv år började han spela klarinett på kommunala musikskolan och då fattade han direkt. Det gick bara någon vecka så visste han hur allt fungerade.

– Jag förstod hur det var uppbyggt. Sedan aha – är det så här det är.

Hans pappa spelade fiol och tillsammans spelade de en hel del och uppträdde även på skolavslutningar.

Lusten dalade

Gymnasievalet föll på Södra Latin med klarinett som huvudinstrument.

– Men jag tappade något där – lusten att spela, säger han eftertänksamt.

– Jag började ju träffa tjejer då också …

När han sedan började jobba på ett pappersbruk träffade han en helt annan typ av människor.

– Men jag upptäckte snart att det där ville jag inte hålla på med.

I stället sökte han till psykologprogrammet och kom in, men hoppade av. I samma veva var det dags för lumpen. Han valde att söka in till musikplutonen och mycket riktigt gjorde han lumpen som musiksoldat. Där någonstans kände han att han kanske skulle pröva på det där med musiken på allvar igen och sökte sig till Framnäs folkhögskola i Piteå. Under läsåret förberedde han sig och sökte in till musikhögskolorna inför följande läsår. Han kom in på alla han sökte till och valde Göteborg.

– Det var bra lärare och skönt att komma till ett nytt ställe.

Initialt trivdes han väldigt bra. Samtidigt insåg han att den klassiska skolningen bara var ett sätt att göra det på. Han beskriver känslan av att egentligen göra det för någon annan än sig själv. Han, däremot, ville göra något annat med mitt musicerande.

– På en musikhögskola får man framför allt lära sig att öva. Effektivt. Och man höjer sin egen lägstanivå.

Han valde att pausa och åkte till Rotterdam för en diplomutbildning. Där fanns en pedagog i världsklass och där handlade det bara om att spela, inte om några andra ämnen. Där fick Andreas ett lite mer avslappnat förhållande till klarinettspelandet. Lite friare. Och möjligheten att skapa sitt eget uttryck. Sin känsla.

Tillbaka i Göteborg träffade han snart åländskan Ulrika ”Kika” Lind som även hon studerade musik. En sejour i Wien följde innan han på nytt återvände till Göteborg för att slutföra utbildningen. Efter det frilansade han bland annat på Göteborgsoperan, men fick sedan jobb i Linköping och jobbade där under ett år.

– Då kom det upp att Kjell Frisk tänkte vara alterneringsledig från sitt jobb vid Ålands musikinstitut. Kika tyckte jag skulle söka. Jag gjorde det och flyttade till Åland under sommaren.

Plötsligt fotograf

Olyckligtvis blev det inget av med alterneringsledigheten och plötsligt hade Andreas inget jobb som planerat. Han tänkte:

– Vad fan ska jag göra nu? Men så blev jag tipsad om att jobba på eftisverksamheten vid Ytternäs skola, som dramaledare. Det var ganska roligt!

Känslan fanns förstås kvar inom honom, kring vad han skulle göra fortsättningsvis. Inför en konsert i Eckerö gick han till Nya Ålands och Ålandstidningens redaktioner för att informera om konserten.

– Då gick jag också förbi Stefan Öhberg på Nya Åland och frågade om de behövde en fotograf. En vecka senare ringde han. Jag höll på att bajsa på mig, säger Andreas skrattande.

– Jag hade plåtat lite med pappa, men hade inte hållit på med det desto mer. Jag kunde ingenting, men jag fick pröva på en vecka.

Han reflekterar över hur man på Åland kan få de där möjligheterna. På den tiden handlade det ännu inte om digitalfotografering, utan han fick lära sig det analoga hantverket och mörkrummets konster. Och så råkade det sig så att Erkki Santamala, som då jobbade som fotograf på Nya Åland, gick på pappaledigt och Andreas fick vikariera honom.

– Jätteknasigt, och jätteroligt! Jag bara körde och bröt nog mot många bildjournalistiska regler. Jag minns att folk reagerade. Kanske inte för att bilderna var bra, utan mer annorlunda mot vad de var vana vid, säger han om den initiala tiden som tidningsfotograf.

Med sig hade han ändå bildseendet; hur han skulle komponera bilden i kameran.

– Jag tror att de såg att jag hade något och därför gav de mig chansen att jobba kvar. Och det är jag jättetacksam för.

Snart började han även fota modereklam i Stockholm och Helsingfors. Det blev jobb både på Nya Åland och på Ålandstidningen och sedan uppstod i alla fall jobbmöjligheten på Ålands musikinstitut. Under ett par år undervisade Andreas och fotade parallellt. I samma veva började han dessutom träna väldigt mycket. Han körde styrketräning och sprang.

– Jag tränade hårt i många år.

Allvarligt sjuk son

Ofrånkomligen, när han beskriver sitt nuvarande uppehåll i träningen, kommer han in på att hans äldsta son, Julian, blev allvarligt sjuk i mars år. Han drabbades av aplastisk anemi. Det började med att han och sambon Cecilia hade reagerat över sonens blåmärken, men tänkt att de kanske var resultat av pulkaåkningen i Mosebacke. Men när ett blåmärke dök upp vid ögat, ett annat på munnen, åkte de in till akuten på Södersjukhuset och blev inte hemsläppta därifrån. Misstanken var leukemi. När det uppdagades att det handlade om aplastisk anemi, som är en väldigt ovanlig blodsjukdom, en autoimmun sjukdom, handlade det om att hitta en donator för benmärgstransplantation. En allogen stamcellstransplantation. I väntan på transplantationen handlade allt egentligen bara om att hålla honom vid liv, förklarar Andreas.

Möjligheter fanns att lillbror Louie skulle kunna donera. Chansen var en på fyra att han skulle vara en match. Och det var han. Men fram tills dess handlade det om att åka in till sjukhuset fyra-fem gånger i veckan för att fylla på med trombocyterna vars värden var extremt låga. Tack vare att det bara är 19 månader mellan syskonen, och att det var just lillebror som donerade till Julian, kunde omständigheterna helt enkelt inte ha blivit bättre. Likväl är det en lång och känslosam berättelse han delar med sig av, Andreas. Han beskriver sorg och förtvivlan.

–Vi har levt i chock fram tills nu.

Utrymme för återhämtning

Månaderna som har gått sedan de fick reda på sjukdomen och det förlopp som har skett sedan dess har snarare känts som ett tidsspann på ett par år, säger han. Fem veckor i sträck var Julian inlagd på sjukhus. Det handlade om sluten vård och under en period då dessutom coronapandemin påverkade allting.

– Innan transplantationen skulle systemet rebootas och han fick bland annat cellgifter.

Samtidigt beskriver han ynnesten i att leva i den här delen av världen när något dylikt drabbar ens barn. Och om Karolinska Universitetssjukhuset i Huddinge som är ett av de bästa i världen på det här och som dessutom inte ligger särskilt långt från där familjen bor.

– Nu är de blodsbröder, med samma immunförsvar och samma blodgrupp. Julian har än så länge 50 procent av Louie i sig, säger han om sönerna.

Nu vabbar Andreas och sambon varannan dag och har gjort så sedan oktober. De pengarna som var avsatta för den semester som aldrig blev av i somras får nu gå till att hjälpa honom och Cecilia att återhämta sig. Entusiastiskt berättar han om den ayurvediska behandlingen han började gå på för några veckor sedan. Om den välgörande massagen och om den obalans och stress han har i kroppen och om strävan efter att komma tillbaka till det gamla.

– Att vi tar hand om varandra är det enda viktiga!

Andreas och Cecilia träffades på Nya Åland och 2015 blev de föräldrar för första gången. Han pratar om vikten av acceptans och förståelse i ett förhållande.

– Att ens barn blir svårt sjukt är fruktansvärt och när man hamnar i en sådan här situation tror jag att det är lätt att man tar ut sin frustration på varandra. Men vi gick in i något slags stridsläge och ”teamade upp”.

Bra kombination

Även om målandet har funnits i hans liv sedan lång tid tillbaka och han även har gått olika målarutbildningar, tog klarinetten länge mycket av hans tid. Sedan sex år tillbaka har han en ateljé i Gustavsbergs porslinsfabrik. Där finns Ateljéföreningen G-studion med en samling konstnärer, konsthantverkare och formgivare.

Han lyfter fram Maj-Britt Lind och hur hon tidigt såg något i hans konst och lockade honom att ställa ut på Galleri Skarpans. Den aktuella utställningen på Galleri Ekvall & Törnblom tajmade kanske inte helt rätt tidsmässigt med tanke på omständigheterna. Förvisso är han också en person som lever väldigt mycket i nuet och är dålig på att planera. Han skrattar åt sig själv och om verkligheten som kommer emot när man har svårt med tidsuppfattningen.

– Samtidigt har det varit skönt att komma till ateljén, säger han om de stunder han har varit där och målat klart en del tavlor.

Precis som när det gäller fotograferandet har han helt enkelt kört på när det gäller sitt eget målande. Viktigast för honom är att bli berörd när det gäller konstverk, precis som när det gäller musik.

– Jag måste få måla och uttrycka mig för att må bra.

Han pratar om att hitta nerven i kreativiteten.

– Man vill ju ha spiralen upp till himlen!

Överlag konstaterar han att jobbet tar för stor del av våra liv. På samma gång är han tacksam över de tre delarna som formar hans eget yrkesverksamma liv. Han undervisar 60 procent på Kulturskolan i Haninge och frilansar i övrigt som fotograf och konstnär. Just nu har han alltså en bra blandning i sitt liv, konstaterar han men låter sig också tänka drömmande om att någon gång kanske vilja bo på ett lite varmare ställe än Sverige.

Summa summarum är det viktigt för Andreas att inte låta rädslan styra i livet.

– Lusten och glädjen är drivkraften i allt jag gör. När jag vågar bejaka det händer något!