Det finns inget vackrare än medeltida borgar och slott, hävdar Peo Berglund. Han är riddare och han är slottsfogde. Han är guide på Kastelholms slott.

– Jag är den bästa på det jag gör, säger han självklart.

Att träffa Peo på Kastelholms slott är onekligen som att träffa slottschefen själv. Rollen skiftar snabbt från den privata till den som fogde, även när han är ledig. Han lägger ofrånkomligen händerna på ryggen när han pratar, och trots att han bär en svart t-shirt med bandlogga nickar besökare mot honom, småhälsar eller kommer fram och tackar för sig. Han utstrålar onekligen sin roll som guide i de här miljöerna, oaktat att han alltså står där i sina privata kläder och pratar med mig. Det är här han trivs som bäst. I sin roll som fogde eller riddare. Det här är hans miljöer.

– Borgar och slott. Det finns inget vackrare, hävdar han.

Turistsäsongen är ännu i gång, även om besökarna har börjat glesna. Fastän han är ledig för dagen, är han likväl där och ser till att allting hålls i gång. Han plockar och hjälper medarbetarna. Huvudsaken för Peo är att besökarna enbart ska ha positiva minnen med sig därifrån.

– Det är mitt stora intresse. Slottet är den viktigaste platsen vi har på Åland.

För Peo är det självklart att bära rustning när han guidar. Han understryker upplevelsen, de minnen, besökarna bär med sig.

– Det är inte det skönaste som finns att ha på sig! Men det är värt det, för att göra det där extra för gästerna. Att de har fått det de behöver från besöket – att de har trivts.

Han kommer in på historien. På nutid, dåtid, och att den varken ska förskönas eller döljas. Oundvikligen nämner han situationen vi har i dag, med krig i vårt närområde.

– Historia skipas. Där vi är, där är vi.

Vidare nämner han hur historien ändras och att alla som skriver böcker om slottet bråkar med varandra.

– Jag kör med de senaste rönen jag har fått.

Livlig fantasi

Allt började egentligen med att Peo under barndomen i Sibby lekte riddare tillsammans med kompisarna, med leksakssvärden i högsta hugg.

– Tyvärr växte de andra upp … Men jag kör på!

Han är född och uppvuxen på en bondgård med såväl odlingar som kor. Förvisso gick han dåvarande Ålands Lantmannaskola, sedermera naturbruksskolan. Han var äldsta sonen och hade vissa förväntningar på sig att gå i fädernes fotspår. Men livet som jordbrukare var inte hans grej.

– Jag hade för stor fantasi och inlevelseförmåga i det jag läste.

Efter Ålands naturbruksskola gick han Ryssby naturbruksgymnasium i Småland för att bli naturguide och så småningom blev det även Stockholms universitet och ett magisterprogram, med inriktning på medeltiden och engelska. Norden och Åland blev hans fokusområden. Visserligen fanns det i storstaden fler som delade hans intressen – för såväl brädspel, rollspel som datorspel – men Stockholm innehöll för mycket folk och byggnader och för lite natur för Peos smak.

Han kommer in på hur det är att i hans ålder vara en nörd och att det på en plats som Åland kan vara svårt att hitta likasinnade.

– I England eller Amerika däremot kan man nörda ner sig även som 40-åring.

Överlag upplever han det som att det främst finns slutna kamratsällskap på Åland. Sällskap som det kan vara svårt att ta sig in i.

– Bland vuxna i allmänhet. Umgängeskretsarna är små, om än befintliga.

I det förflutna

Under tiden på Ryssby naturbruksgymnasium blev det även en del resor för Peo. Han reste till Frankrike och Tyskland, där han också jobbade lite. Dessutom besökte han Japan, om än bara som turist. Han ville utforska kultur och historia, och även religionen. Han lyfter fram tron på spöken och gudar. Hur mycket det fascinerar honom.

När han flyttade tillbaka till Åland fick han jobb på Museibyrån. Första åren som målare. Så småningom fick han jobbet som slottsvärd och guide på Kastelholms slott. Till en början bodde han i Mariehamn, men så köpte han ett hus i Finby. Ett husköp som inte förde med sig den känsla av hus och hem som han hade hoppats på. I stället visade det sig bli lite av en mardröm för Peo, och för Peos hälsa. Det visade sig vara drabbat av svartmögel. En stressad situation, med mörka stunder och depression, följde.

– Det är för dyrt att göra något åt för en ensamstående man, säger han om sin situation.

Som det är nu, inflikar han, har han varken ork eller möjlighet att göra något åt det och på köpet får därför även gräset växa högt på gården. Skadorna är helt enkelt för stora. Ändå siktar han på att bearbeta det som har varit, och även på att på något sätt få möjlighet att göra något åt husets situation. Hur vet han inte. Drömmen finns där om att någon ska hjälpa honom att också bearbeta byggnaden, även om han inser att det kanske är en omöjlig realitet. Hans dröm finns förvisso där i bakgrunden. Den starka drömmen om en egen verksamhet i huset. En museiverksamhet där han kunde rikta in sig på retro.

– Det stolta och vackra 80- och 90-talet. Musiken, leksakerna, elektroniken. I dag massproduceras allting. På den tiden väntade man och var tacksam när det släpptes, säger han och ger olika spel som exempel.

– I dagens samhälle skulle man inte vänta fyra månader på ett spel.

– Det är moroten i havet av mögel som gör att jag rockar mig fram.

Peo hyllar stödet han känner från sina bröder och föräldrar, och vill samtidigt passa på att lyfta fram ”tjänstefolket” på Kastelholms slott.

– Forna, nuvarande och framtida.

Rak och ärlig

Peo lyssnar förstås på gamla metalband och hänvisar till sitt långa hår och medeltidsintresse.

– Gamla metalband – Sabaton, tyska Powerwolf, och när jag var yngre Nightwish.

Dessutom nämner han musiken från gamla dataspel och tecknade filmer som han gärna lyssnar på. I samma veva återkommer han till barndomens lekar. Till romantiseringen av medeltiden och fantasyböckerna Sagan om ringen och Ivanhoe.

– Men ville ju vara där och slåss. Väldigt mycket var förskönat.

Samtidigt ville han veta mer. Om allt det mörka. Om allt det vackra.

– Med det sagt är Halloween en av min favorithögtider. Jag gillar skräckfilmer. Allt som har med nörderiet att göra.

Tidigare trodde man att den här typen av rollspel skulle leda till djävulsdyrkan, precis som rockmusiken skulle driva ungdomarna till vansinne.

– Man har mer förståelse för spel i dag.

Numera håller sig dock Peo mest hemmavid. Han har ingen att åka iväg med, på lajv – rollspel. Och han vill inte åka ensam, han vill dela upplevelsen. Peo är rak, ärlig. Han kör på. Det kan ibland skrämma folk. Men omkring hans 30-årsdag bestämde han sig.

– Jag hade vissa problem. Saker som hände innan. Jag mådde inte så bra. Det påverkade mig. Jag hade haft stressade förhållanden, blev pappa när jag var 22 och var inte redo för det, men jag axlade mitt ansvar.

Om den där rakheten som han numera har säger han:

– Allt annat skulle vara falsk marknadsföring.

Peo har kontakt med sonen och den före detta flickvännen som bägge bor i Sverige, och han säger eftertänksamt.

– Jag skulle gärna göra om det i dag – med hustru och barn. Att skapa familj ligger mig varmt om hjärtat.

Hemmet i Finby delar han med katten ”Itty” som han kärleksfullt kallar för ett monster.

– Hon har en väldigt stor personlighet!

Han drömmer om en fast anställning. Som det är nu är jobbet på Kastelholms slott säsongsbundet. Övriga tider på året hoppar han in som lärare och ställer upp när muséet ringer in honom för vad än det än är som behöver göras för tillfället. Han har en Facebooksida, Riddaren av Kastelholm. Där svarar han gärna på frågor. På frågan om ett särskilt minne vad gäller jobbet, säger han efter att ha funderat lite:

– För många år sedan var det en annan som drev Jan Karlsgårdens värdshus än de som gör det nu. Det var lätt hysteriskt efter att gäster hade hamnat i bråk med personen och skulle inte hinna med sin guidade tur. Då gav jag en extra guidning efteråt för dem, men fick förstås inget extra för det.

– Huvudsaken är att besökarna ska ha enbart positiva minnen från området jag guidar på, säger han på nytt.

Han har guidat allt från skolgrupper och power metal-bandet Sabaton, till diplomater och politiker.

– Alla behandlas lika! En gäst är en gäst och den ska ha kul.

Och visst händer det att någon petar honom på axeln i affären och frågar om det är han som är riddaren av Kastelholm.

Gärna Japan igen

Hemmavid spelar han Warhammer, datorspel och tv-spel och hittar han ett Nintendo, ett ursprungsspel, så skruvar han på det för att få det att fungera. I övrigt är han absolut ingen meckare.

– Jag meckar inte på bilar.

Peo stöttar och hjälper gärna andra. Ringer en kompis mitt i natten och behöver hjälp studsar han dit. Han har fått frågan om att engagera sig politiskt, och även där lyckas han kliva in i sin fogderoll.

– Fogden är neutral och inte politiskt aktiv.

– Om man tänker logiskt ordnar sig det mesta. Jag är en stor drömmare!

På samma gång kommer han in på sitt hus och situationen med det.

– På något sätt ska det ordna sig.

Till Japan skulle han gärna åka igen, kanske ett par månader. Han skulle heller inte ha något emot att studera vidare, kanske till dataspelstillverkare.

– Men först borde jag göra färdigt min master.

Samtidigt lägger han händerna på ryggen och går in i rollen som fogde.

– Jag är bara bäst! Men jag ser inte ner på andra slottsguider, säger han och förtydligar med glimten i ögat:

– Jag är ju fantastisk!