Han är född och uppvuxen i Nykarleby, Jimmy Lillvik, och han har alltid tyckt om att skruva på grejer och att vara ute på sjön. Och så var det någon som upplyste honom om att det finns ett arbete där kan man kan kombinera dessa intressen. På det sättet väcktes hans intresse för att studera till maskinreparatör - vid sjömansskolan på Åland.

– Jag är den första i min släkt som jobbar på sjön, konstaterar han.

Visserligen försökte hans mamma hålla honom kvar på hemmaplan, och lyckades med det under ett år efter grundskolan då han gick maskin och metall i Jakobstad. Men det var inte riktigt hans grej. När Jimmy åkte till Åland för att hälsa på sin bästa barndomskompis som redan hade flyttat till Åland fick han genast en positiv känsla. Han sökte till dåvarande Ålands sjömansskola, till däcks- och och maskinreparatör, och kom in. Det kändes okej, förklarar han. Han var 17 år och var redan ganska van vid att stå på egna ben. Som äldst av tre bröder blev han tidigt van att axla ansvarsrollen när föräldrarna skilde sig. 

Tiden på skolan och på internatet visade sig bli positiv och fylld av gemenskap. Redan under första hösten i skolan var det dags för praktik till sjöss. Den råkade sammanfalla med stormen Gudrun.

– Det var en milstolpe. Klarade man det, klarar man sig, menar han.

Stolt patriot

I slutet av trean träffade Jimmy tjejen som senare skulle bli döttrarnas mamma. De möttes genom jobb på samma färja. I juli samma år åkte han in i militären i Dragsvik. En erfarenhet i livet kallar han den.

– Men det var jobbigt att bli berövad på friheten. Det var känslan. Men jag förstår det ändå. Jag är patriotisk av mig och är stolt över att ha gjort den.

När den var över var det framför allt just känslan av frihet som uppfyllde honom.

– Jag respekterar att alla är olika och att det finns de som vill ha det extremt strukturerat. Jag vill ha ordning och reda men där var det i extrema omfång. Det var inte så mycket öppet för eget tänk – egna åsikter.

Efteråt var han så trött på att vara borta hemifrån att han valde att jobba ett år som byggare på en byggfirma. Därefter blev det sjömanslivet och så är det fortfarande. På ms Eckerö jobbar han som maskinreparatör sedan 2008.

– Redan under skoltiden började jag vikariera där i disken och hoppa in som kock.

Hittat sin plats

Han trivs med vecka-vecka-livet, och att jobba i en stöt för att sedan vara ledig.

– Det är inte för alla, konstaterar han.

Men för honom passar det utmärkt. När han är ledig upplever han att han är mer närvarande och engagerar sig i barnen.

– Och när jag är borta är jag borta.

Även om det är långa arbetsdagar trivs han väldigt bra med jobbet ombord.

– Och det klaffar bra med tillvaron på hemmaplan. Det är en jättetrivsam båt och jag har fått många bra vänner genom jobbet.

Den veckan han är ledig är han nämligen ensamstående pappa till döttrarna Moa och Ella, tolv och nio år gamla. Det gråmålade huset i Kattby har han byggt själv, och det tog han över när döttrarnas mamma och han separerade 2012. För honom var det viktigt att döttrarna kunde fortsätta växa upp i det hus de hade fötts i. Jimmy är ingen storstadsmänniska och är uppvuxen avsides på landet. Här trivs han i det trevliga och lugna området de bor i med närheten till vattnet och bybutiken.

– Dessutom är det nära till jobbet i Eckerö och till Mariehamn. Det är perfekt!

Fiskeintresset

För Jimmy är det viktigt att försöka få med döttrarna ut på sjön och i skogen.

– Jag har engagerat mig mycket i dem från första början. De är de viktigaste i mitt liv!

Hans eget intresset för fiske och havet väcktes nog redan under barndomen.

– Farmor och farfar hade en stuga på en holme och där spenderade vi somrarna. Vi kastade och metade, och nog la vi nät också för att få sik. Den var mer svårfångad än abborre och gädda.

– Jag och farsan var ofta ute och försökte få sik. Jag minns när jag var tre år och fick min första lillebror. I samma veva, ganska snart efter att han föddes, var vi ut och fiskade och fick två sikar. Strax efteråt var det någon vuxen som böjde sig ner mot mig och frågade vad jag hade fått, och jag svarade: ”två sikar”. Det var mer intressant än en lillebror, säger han och småler åt minnet. 

När han flyttade till Åland, 2004, blev det en paus i fiskandet. Skolan och allt annat tog hans tid. Efter att han hade byggt huset och stadgat sig lite tog han upp fisket igen. När han fick höra talas om havsöring började han koncentrera sig på den, förutom abborre och gädda.

– Något som är mer ädelt, säger han om havsöringen.

– Havsöringen är en jättefin fisk.

Han tog reda på var, när och hur man kunde fiska den och drog på sig vadarbyxorna. Han kastade och kastade. Efter 19 gånger ute hade han fått två stycken gäddor. Men en solig vårdag hade han äldsta dottern med sig och då fick han sin första havsöring. Efter det var det bara havsöring som gällde.

Drömmen om fiskebåten

Han återkommer till vistelserna på stugan under barndomen. Han minns ett tillfälle då hans farbror med familj var där och farbrodern skulle ut och fiska med en vän.

– De skulle fiska något som hette lax. Och kompisen hade en stor prålig båt med spön. Jag minns känslan – en sådan ska jag ha! Det blev ett kall. Då var jag kanske nio-tio år.

Och många år senare blev drömmen verklighet. Han köpte en egen båt och började fiska från den. Genom bland annat sociala medier lärde han känna allt fler fiskefolk och bilden av trolling dök upp i huvudet på honom. Det vill säga bilderna från barndomen. Han kom i kontakt med Patrik Helander och följde med honom. Efter totalt 89 timmars fiskande fick han sin lax. Han minns när den högg och känslan av att ha drillat sin första egenfångade lax. Det var kört. Det var det där han ville hålla på med som ständig aktivitet.

– Den är nummer ett. Det är en jättefin fisk och den är vild. Den vandrar och den är som ett muskelpaket.

Han berättar om adrenalinkicken när man nästan glömmer bort vad man gör och det rasslar till i en fiskerulle.

– Det är en extremt stark fisk. Det är den häftigaste fisken vi kan fiska här. Det spelar ingen roll om den är liten eller stor. Det är en jättehäftig fisk ute mitt i vattnet. Fascinerande, säger han och berättar om hur den simmar tillbaka dit den kommer ifrån när den ska leka.

Bildade sportfiskelag

Under 2013-2014 fiskade han tillsammans med Patrik. När han sedan slutade köpte Jimmy hans utrustning.

– Jag riggade min 4.60 meters aluminiumbåt med 16 spön, säger han småleende. 

– Jag hade nog den minsta båten på hela Ålands hav.

Men han körde den säsongen och lyckades fånga fem laxar, och han visste att det var det här han ville göra om vårarna. Sedan köpte han en större båt, en Yamarin 5800, en Big Catch. Och han bildade sportfiskelaget med namnet inspirerat av båten, ”Team Big Catch”.

– Det är båten som är laget – symboliken för alltihopa. Det är jag och en annan snubbe som är laget, men egentligen är det båten.

Influerad, som han säger, av de stora pojkarna och de stora lagen ritade han en logga för sportfiskelaget som sedan fick pryda både kepsar och jackor.

– Det är lite hur långt man tar det … Planen är att inom sinom tid köpa en större båt. Laxen kommer alltid att vara en personlig grej, för nöjes skull. Men jag kommer också att öppna upp för guidningar.

Han berättar om ett besök tillsammans med en fiskarkompis hos en bekant i Kroatien. Han beskriver det klara vattnet,  den speciella fiskemetoden och fiske av bland annat stingrocka, blåhaj, svärdfisk och blåfenad tonfisk.

– Man bara ligger och driver med tidvattnet och strömmarna och har levande bete. Catch and release. Hela upplevelsen var jättehäftig. Som lax upphöjt till 100.

Även på hemmaplan handlar det delvis om catch and release.

– Det finns minimimått på lax. Man försöker kroka av den i vattnet och de fiskar som är över minimimåttet kommer med hem. Den är en jättebra råvara.

Totalupplevelsen

Den veckan han inte är på jobb är han gärna ute och fiskar så mycket som möjligt, förutom att ge barnen den tid de behöver.

– I mitten av april börjar laxarna vandra och då vandrar de förbi här. Då försöker man få dem. Det är mer sällan än ofta man får, men ju mer man håller på, desto mer lär man sig, understryker han.

Han visar bilden på den största lax han har fångat, på 19,7 kilo. Den näst största var på 18,3 kilo.

– Och så blir det mycket fototillfällen. Det är viktigt!

För det är inte bara fisket i sig som är upplevelsen. Kanske är naturupplevelsen – vyerna och solnedgångarna – minst olika viktiga.

– Man upplever det bäst från vattnet. Emellanåt är det storm och kaos, emellanåt spegelblankt.

Han har helt enkelt snöat in på laxsläktet. Överlag pratar han om hela upplevelsen som ger honom jättemycket och om umgänget i båten, hur man kommer varandra nära. Och om kompisar som han också jagar med. Förutom rådjursjakten åker han upp till Norrland och Lappland när tillfälle ges, för att jaga skogsfågel.

Uppmärksammat inlägg

Havet och vattnet är allt från jobb till fritid för honom. Hemmet plus jakt och fiske – det är där krutet ligger för honom. På Åland, menar han, kretsar så mycket kring vatten och hav.

– Vi har gått mycket kurser på jobbet, kring miljö, och på så sätt har jag börjat tänka mer på sådant även på fritiden, även om jag alltid har varit intresserad.

Han nämner hur torskbeståndet minskat på grund av överfiske, och anser att det är så det är även om man har skyllt på annat. I Sverige menar han att man skyller på EU.

– Det är samma myndigheter som har sagt hur mycket man får fiska som samtidigt har sett till att det har blivit överfiskat.

I början när han trollade lax kunde han se extremt stora ansamlingar av strömming via ekolod.

– De upplever jag att minskar och minskar. Istället ser man spigg. Ökningen av spigg är åt helvete.

För inte så länge sedan skrev han ett inlägg på Team Big Catch Facebooksida. Han skrev ut vad han hade skrivit i en skrivelse till Havs- och vattenmyndigheten i Sverige, HaV.

– Då exploderade det ordentligt. I dagsläget har inlägget delats 450 gånger och nått 70.000 personer.

Det finns således ett uppenbart engagemang i frågan. Däremot upplevde han att kärnan i svaret han fick från HaV innehöll ett försök att byta fokus.

– De följer bestämmelser istället för att ta en egen ställning. De säger att de följer kvoter, men vem är det som bestämmer kvoterna och vem är det som följer upp dem?

Oroande tillstånd

Det storskaliga trålfisket oroar honom enormt. Han beskriver de gigantiska trålarna som kör runt i Östersjön och får med sig stora mängder bifångst, och som han menar dammsuger upp strömmingsbeståndet. En fångst som sedan går till foder åt odlad lax eller minkar. Han frågar sig vad bifångst är för något och jämför det med hur det skulle tas emot om liknande skulle ske på land. Han gör liknelsen att man var ute efter harar men tog allt i djurväg som råkade komma i ens väg.

– Tar man ur kassan och säljer till ett annat land. Till foder, exempelvis. Det är tvättäkta dårskap i min värld!

– Sluta köp päls och sluta ät odlad fisk, säger han bestämt.

– Det är pengarna som styr. Men när den kassan är slut spelar pengarna ingen roll … om hela Östersjön är förstörd. Då blir vi en dåtida generation som kunde ha gjort något, säger han om framtiden och kommer in på problem med vad som händer om vi tar bort delar ur ett ekosystem och därmed riskerar en total kollaps av hela ekosystemet.

Det är inte i botten av kedjan som problemet ligger, hävdar han, utan i toppen.

– Hur kan det vara så svårt? Torsken har vi fått svart på vitt hur det har blivit med. Det handlar om att göra rätt hela vägen, och inte bara om att förhindra utsläpp samtidigt som man fiskar upp allt som kommer i ens väg.

Samtidigt kommer han in på fisketurismen på Åland, kring hur enorm den är och hur den ger ringeffekter i resten av samhället. Han understryker det fördelaktiga i att arbeta proaktivt, istället för att agera när det är försent.

– Varför kan vi inte vara i framkant?