Efter ett par coronaår med friluftsaktiviteter uteslutande på hemmaplan kände vi i våras att måttet var rågat. Vi hade hunnit beta av alla vandringsleder på fasta Åland, och hade endast några leder i skärgården ogjorda. Att ta sig ut till de sistnämnda är genast mer omständligt och gör spontana avstickare svårare att genomföra.

Så vad gör man då, om man vill undvika längre bilresor till vandringar utanför Åland?

Efter en del funderande fastnade vi i iakttagelsen att en vandring blir helt annorlunda om man traskar i motsatt riktning. Den mest välbekanta landskapsbild får nya vyer om man vänder om och ser det från andra hållet. Ibland rentav så att man kan undra om man faktiskt är på rätt plats.

Förändrad miljö

Vi satte i gång med Jomalaleden från Östanåker till Vikingahallen och fortsatte senare med Sadelinledens etapp från Näfsby till Boda. Vi valde att korta av dagsetappen och undvika att gå på asfalt längs stora vägen ända till Östanåker. Även om den omgivande miljön kändes bekant var den också annorlunda än då vi passerade här förra gången.

På ett par år hade dessutom skogen på flera ställen hunnit förändras genom avverkning. För att inte tala om att stigen ställvis var kraftigt igenvuxen med gräs och sly.

Lederna var helt klart betydligt mindre använda än de senaste åren, och vi mötte inte många andra. Helt klart hade det uppblomstrande intresset för vandring under coronaåren ebbat ut, och inte klarat av att konkurrera med lockropen från Thailand och Kanarieöarna. Det smäller säkert inte lika högt socialt att berätta att man turistat axgant.

Välmarkerad led

Men vi hade som sagt lite ogjort ute i skärgården. Vi tog oss till Seglinge för att vandra en alldeles utmärkt (i dubbel bemärkelse!) led från byns centrum västerut över berg med fin havsutsikt över Delet.

Efter att ha passerat en lockande sandstrand återvände vi längs leden genom skogsmark med huvudsakligen lövträd.

Leden var uppenbarligen väl använd, och dessutom väl markerad både på enklare vis och med konstnärligt utformade markeringar i form av utsnidade och målade sjöfåglar. En luttrad vandrare hade svårt att låta bli att dra på munnen när vi nådde första vitfågeln nära Kalvvik. Flera rastplatser med stockbord passerades.

Eftersom vi varit förutseende nog att ta med cyklarna pedalade vi efteråt upp till Kastören för att dryga ut kaffet och mackorna med något stadigare. Visst ska man stöda den lokala turismen om man kan!

Visar hembygden

En annan gång kombinerade vi det årliga besöket hos apollofjärilarna på Jyddö med att gå den lokala vandringsleden. En lagom lång tur i varierande terräng med berg, ekskogar och hassellundar. För att inte tala om den sjöutsikt som bara är ett måste när man rör sig i skärgården.

Också här njöt vi av magens belöning sedan vi återvänt till Degerby, belåtna över att ha lagt ännu en vandringsled till protokollet. Nu återstår egentligen bara tre korta leder på Brändö, säkert möjliga att göra på samma dag men ändå med tanke på resan nästan i form av en expedition.

Även Lövö naturstig på Vårdö fick återbesök. En i sig anspråkslös och lättvandrad led som passerar bygdens historia i form av Lövökongressen. Med lite tur hittade vi också till ett för mig nytt fågeltorn på Sikören i söder. Här kunde bättre ledmarkering vara på sin plats om man vill visa upp tornet.

De lokala krafter som ställt i ordning, markerat och skyltat lederna är ändå generellt värda en eloge. Det vittnar om hembygdskärlek och stolthet att på det här sättet vilja öppna hembygden för besökare. Med lokalkännedom visas vägen till vackra miljöer med fin natur och spännande kulturhistoria, som en tillfällig besökare annars kanske missar.

Text & foto: Christer Carlsson