Denna vackra sommar har jag igen haft nöjet att spendera ungefär en vecka på underbara Kumlinge med vänner och bekanta. Det är tack vare min särbo Anci Johans rötter i kommunen jag blivit en regelbunden besökare. Mer eller mindre hela hennes klan samlas varje sommar för att umgås och koppla av tillsammans. Ancis mamma Kerstin är uppvuxen på Kumlinge och hon och hennes man Harry Johans bor i praktiken från vår till höst i Rågårdsviken och håller ordning på torpet. Ancis syster Ewa med Stefan Widdgård och barn har stuga nästgårds. 

I år valde vi bilen som färdmedel. Jag stuvade in bland annat all min kamerautrustning och så körde vi ombord på Alfågeln. Jag hade hört envisa rykten om harar, älgar och annat intressant på denna ö och tänkte kombinera nöje med nöje. Vi kom ut i bästa sensommarhettan och drog naturligtvis direkt ut till havs för svalkande bad och trevligt umgänge. 

Väl ute på Skaftö hann det gå knappa 15 minuter innan det hördes skärrade och exalterade röster från stranden. En orm. En orm i vattnet! 

Innan jag hade hunnit hälsa runt och burit iland alla grejer hade ormen dragit ut på djupare vatten, skrämd av uppståndelsen. Själv smög jag försiktigt ut på udden och väntade. Efter en par minuter stack ett huvud upp bland vågorna. Den slingrade sig på ormars vis fram vid vattenytan bara för att i nästa stund göra en ny dykning. 

Så småningom kom den upp igen och verkade ha bestämt sig. Den ville helt enkelt till mig. Den kom så nära så jag kunde filma den och min fot samtidigt. Häftigt att få träffa en vågad vattensnok så nära. Den ser verkligen ut som en nordisk anakonda där de olika plattorna på huvudet framträder tydligt. Den smakar på luften med sin kluvna tunga och kollar in läget med sina gyllenbruna ögon och stora svarta pupiller. Till slut tröttnade den på mig och ormade sig slingrande vidare i det klara vattnet. Det kan vara intressant att veta att huggormar simmar med hela kroppen vid ytan medan snokar bara har huvudet över ytan.

Bäst som vi satt på klipporna och såg ut över havet kom det ett stort flåg av oidentifierade fåglar flygandes på mycket hög höjd. Det var över 100 individer som flög i en imponerande plogformation. Jag har konsulterat mina vänner på en åländsk fågelsajt och de har identifierat flera sorter i denna plog. De uppger myrspovar, rödspovar, ljungpipare, kustpipare och kustsnäppor som potentiella medlemmar i plogen som var på väg i sydvästlig riktning i trakten av Skaftö/Bärö.

En av målsättningarna jag hade med resan var att få se älg. Helst en ko med kalv även om en rejäl älgtjur alltid smäller högst. Jag tog bilen och körde runt på Kumlinge för att rekognosera lite. Vid Kastören måste jag stanna och bunkra lite godis. Där träffade jag bekanta som tipsade om en ko med kalv ute på Snäckö. Jag drog dit, men de var tyvärr inte i farten. Efter Snäckö fortsatte jag österut mot flygplatsen och soptippen där en annan älg hade setts ett flertal gånger. Inga älgar, men däremot rätt gott om både rådjur och gäss. 

Jag fortsatte min tur och kom till Dössäng. Plötsligt stod den bara där. Med värdig majestätisk hållning. En älgtjur. En stor älgtjur med magnifik krona dessutom! Den stod helt öppet på en åker och tittade lika nyfiket på mig som jag på den. Plötsligt hörde jag något knattrande. Det var två killar som kom på varsin moppe. De stannade och förenade sig med mig i beundran av den ståtliga tiotaggaren. Så småningom tyckte tjuren att jag borde ha fått tillräckligt med foton och gjorde som de flesta djuren på Kumlinge. Den vände på klacken och älgade värdigt in i skogen. 

Dagarna förlöpte med sommar, båtliv och bad. Bland folket i stugorna gick det ett rykte om en harpalt som besökte folk i Rågårdsviken/Rågholmsviken. Den ska vara rätt orädd och visa sig ganska ofta. Jag gick ut mitt på dagen, på kvällarna och även vissa mornar och spanade och sökte. Ingen hare. De andra hånade mig skämtsamt för de hade minsann sett den skuttandes både här och där. Allt från små barn till äldre gubbar tyckte att jag inte var mycket till naturfotograf när jag inte kunde lyckas ta kort på den lilla krabaten. 

Den gäckande haren blev nästa en fix idé. Jag stod i folks trädgårdar, smög fram på vägarna, i skogarna. Folk i den lilla byn började undra hur det riktigt stod till med den där Eriksson egentligen. Det finns nog ingen hare började jag tänka. Jag har blivit lurad! 

En vacker kväll kom det en chat på messenger. ”Nu är den här”. Tips är så värdefulla! Jag avbröt middagen, smög upp mot huset där tipset kom från. Efter cirka 10 minuters händelselöst spanande såg jag något mörkt som vickade i vinden ovanför en grästuva. Det är nog en torr växt, var min första tanke. Men icke. Där satt den! Jag såg hur öronen från den gäckande palten klippte ovanför grässtråna. Den bara satt där och satt och satt. Försiktigt började jag smyga mig till ett bättre läge. Jag ville inte skrämma i väg den då jag äntligen lyckats få syn på haren med stort H. 

Då jag kom i position sträckte hon på sig i sin fulla längd, precis som min tax Kaxie brukar göra på morgnarna. Sedan skuttade den gulliga palten runt lite, käkade lite här och lite där. Den valde att visa upp sig från alla sina bästa sidor, och de var många. Han hade vacker brunaktig mjuk päls med vita fjun i. På magen skiftade färgen i mer vit nyans än brun. Nosen sniffade nyfiket runt och de stora bruna ögonen med dess stora svarta pupiller kollade mig djupt in i ögonen. Till slut gjorde palten som både ormen och älgen gjort. Den lämnade mig för att söka lite harsyra och annat gott i skogen.

Alla goda ting har ett slut. Så även denna tur till Kumlinge. Med facit i hand kan jag konstatera att Kumlinge verkligen levererade! Tack till alla som gjorde vistelsen till ytterligare en upplevelse för livet och naturligtvis tack för alla tips jag fick under resan gång. Som avslutning vill jag bjuda på det vackra kärleksfulla svanparet med sina ungar som visade upp sig vid Enklinge färjfäste från förra turen till Kumlinge.