För en månad sedan presenterade Ålands statistik- och utredningsbyrå (Åsub) en undersökning om våld i nära relationer. 28 procent av de som svarade på enkäten har blivit utsatta, men få anmäler.
Det vittnar också den åländska metoo-kampanjen om. Många känner skam eller skuld och berättar inte om de övergrepp de utsatts för. Mörkertalet är med andra ord stort.
En stor del av de åländska vittnesmålen handlar om övergrepp som skett i unga år.
– Det stämmer överens med den uppfattning jag har. Tyvärr ser verkligheten ut på det sättet, säger kommissarie Olof Lindqvist vid polisen.
Hur kan polisen underlätta för de som vill men inte vågar anmäla?
– Vi kanske måste göra oss mer tillgängliga och ta oss mer tid när någon kommer in. Det finns förmodligen mycket man skulle behöva tänka på. Sedan tror jag också att de flesta som kommer till polisen vill träffa en kvinna eftersom det är så intima saker man pratar om.
– Vi måste också skapa miljöer där man känner sig bekväm att berätta och kan slappna av.
Brottsanmälningar görs vid anmälningsmottagningen i polishuset. Olof Lindqvist medger den kanske inte är anpassad för den här typen av ärenden. 
Den som inte vill komma in till polishuset kan göra en brottsanmälan på nätet eller ringa. Man kan även skicka en anmälan med vanlig snigelpost. I ett mejl, brev eller telefonsamtal kan man boka en tid och önska att då få tala med en kvinnlig polis.
– Det finns alla möjligheter, men det är inte alltid så lätt när man befinner sig i situationen. Vågar jag anmäla och hur gör jag?
Stöd under hela resan
Många kanske inte vet att det de blivit utsatta för är brottsligt, och därför inte anmäler. Man kanske tänker att en våldtäkt förutsätter en kniv mot strupen, till exempel. Hur ökar man kunskapen om det?
– Det är inte den som blivit utsatt som ska fundera på det. Det är polisen, åklagaren och sist och slutligen domstolen som dömer.
Olof Lindqvist hänvisar till strafflagen där det uttryckligen står att våldtäkt också omfattar att man utnyttjar någon som är till exempel medvetslös, sjuk, har en funktionsnedsättning eller på grund av rädsla eller något annat hjälplöst tillstånd inte kan försvara sig eller förmår utforma eller uttrycka sin vilja.
– I Sverige pratar man mycket om att man är försatt i vanmakt. Man är paralyserad och har inte förmågan att göra motstånd helt enkelt.
Enligt Olof Lindqvist behöver de som utsatts för relationsvåld stöd även efter att de gjort en anmälan. Kanske en stödperson.
– Inte någon som följer med på enstaka besök, utan någon som finns med under hela resans gång.
Annars står man där ensam och övergiven efter att man gjort en anmälan, säger han.

Sandra Widing