Under coronapandemin har många börjat intressera sig mer för epidemiologisk historia, och i Ålands landskapsarkiv finns den mest omfattande informationen om åländska farsoter.

Landskapsarkivarie Åke Söderlund visar upp en tjock bunt med handskrivna brev från januari och februari 1832. 

– Breven är riktade till Ålands kronofogde och innehåller uppmaningar från landshövdingen i Åbo. Det är typiska tjänstebrev med föreskrifter, säger han.

Det låter kanske inte så märkvärdigt, men vid en närmare titt på breven upptäcker man att något är annorlunda. Brevpappren är genomborrade med små, små hål. Förklaringen är att den fruktade koleran vid den här tidpunkten just hade gjort entré i Norden – det här är ”kolerabrev”.

Verkningslös strategi

Åke Söderlund berättar:

– Till följd av koleraepidemin infördes avancerade och tidskrävande metoder för desinficering av posten. Kännetecknade för breven är att de har små stansade hål, som har åstadkommits av en specialtillverkad apparat. Genom hålen blåste man in speciella ångor i brevförsändelsen som skulle döda den förorenade luft som brevet kunde innehålla, enligt den gällande uppfattningen. Därför har vi kolerabrev i de åländska myndigheternas arkiv från 1832.

Med dagens kunskap vet man att metoden inte hade någon effekt. 

– Den enda epidemi den här typen av metod faktiskt bet på var smittkoppor. Bakterieteorin fick fäste överraskande sent. Under 1890-talet fick man ett grepp om koleran genom att man äntligen kunde enas om hur sjukdomen sprids, säger Åke Söderlund.

Pandemibreven bevarades i Åbolands arkiv fram till början av 1980-talet, efter att Landskapsarkivet inlett sin verksamhet 1978 bestämdes det att de statliga arkiv som berör Åland skulle överföras hit.

Efter en tidigare arkivstöld saknas bland annat ett antal brev i pandemibrevssamlingen. Stölden inträffade när arkiven fortfarande var kvar i Åbo, och väckte stor uppmärksamhet när den uppdagades för 40 år sedan.   Skulle någon ålänning ha brev i sin ägo som kommit på villovägar kan man ta kontakt med Landskapsarkivet. 

– De, eller kopior av dem, är mer värdefulla i den kontext där de hör hemma än hos en enskild samlare, säger Åke Söderlund.

Koleran på Åland – det vet vi

Miljontals människoliv offrades under 1800-talets våldsamma kolerautbrott – och Åland var inte förskonat.

Kolera började spridas kraftigt i stora delar av Europa 1831 och återkom därefter i vågor. Åland drabbades troligtvis värst under Krimkriget 1853-54.

– Hur många som drabbades i Finland och på Åland av koleran är oklart på grund av de bristande kunskaperna vad beträffar pandemin ifråga, säger landskapsarkivarie Åke Söderlund.

I boken ”Postfärder över Ålands hav och de åländska öarna” (1985) av Broge Wilén berättas det om den stora skräcken för epidemier och de besvärliga karantänerna som infördes under 1830-talet.

Åländska postbönder fick inte lov att gå i land i Grisslehamn. I stället fick de direktiv om att brevsäckarna skulle kastas i vattnet för att sedan tas upp med tång, perforeras och rökas med svavel. 

Postföraren Matts ”Storans Matte” Andersson från Storby, beskrev överlåtelsen av posten på följande sätt, nedtecknat på Eckerödialekt: 

”En soldat sto med ett spjut, som hadd en klyko på ändan och taer sku vi lägg postpåsin och så doppa´n i en skål. Postsäkkin droppa dom i sjön. Dom va inga banga (= rädda) då, att postin sku bli våt, fast vi måtta aktn förstås o bärg´n me, fast ä skull sku ha jält live”.

Under de perioder som koleran minskade i omfattning räckte det med att ha ett ”sundhetspass” med sig där det intygades att kolera inte förekom på Åland. 

I ett privatarkiv som förvaras i Åbo Akademis bibliotek finns brevväxling som återger hur  svenska badgäster i början av 1890-talet panikartat flydde Mariehamn efter rykten om en ny pandemivåg. Det redogör fröknarna von Schantz från Reso för, som tillbringade längre tider på Mariehamns badhus.