Åland står inför flera avgörande vägval när det gäller framtiden för vårt unika kulturlandskap och för arter som är symboliska för skärgården. Det som borde stå i fokus är inte bara att skydda naturen, utan även kulturarvet som våra ekosystem vilar på. Detta är en oskiljbar del av Ålands identitet och vi har i generationer varit förvaltare av våra naturresurser. När man diskuterar hotade arter som ejdern måste vi också inse att samma hotbild gäller våra lokala fiskare och viltvårdare. Utan ett balanserat och långsiktigt agerande riskerar vi att förlora både biologisk mångfald och kunskaper om hållbart nyttjande som är avgörande för bevarandet av skärgårdsfaunan.
Jakt- och fiskeintresserade utgör Ålands överlägset största grupp som aktivt bryr sig om miljöfrågor, vilket framgår av att över 3.500 ålänningar är jägare och att nästan hälften av befolkningen fritidsfiskar plus över 20.000 gästande sportfiskare årligen. Dessa grupper spelar en avgörande roll för att bibehålla samhällsintresset för en välmående miljö som producerar ett överskott. Trots detta ges de minimalt inflytande i miljöbeslut som direkt påverkar dem.
När vi dessutom står inför enorma utmaningar att bevara småskaliga yrkesfiskare, som är en viktig del av vår hållbara livsmedelsförsörjning och försörjningsberedskap, är det särskilt oroande att deras röster ignoreras. Småskaliga fiskare och jägare borde ses som en tillgång i miljöarbetet, inte som ett hinder. Att utesluta dessa grupper från viktiga beslutsprocesser leder till att åtgärder saknar förankring hos majoriteten av dem det berör.
Offentliga Ålands naturskydd bygger på en föråldrad riskanalys där all mänsklig närvaro obevekligen utgör det stora hotet, men verkligheten är mer nyanserad än så. Varken jakt eller småskaligt fiske utgör i dagens kontrollerade form något hot mot vilt- eller fiskbestånd. De verkliga hoten mot våra ekosystem vi kan påverka lokalt som invasiva rovdjur, storskalig industriell trålning och kraftiga predatorstammar överlag får inte den prioritet de borde. Om och om igen riktas skyddsåtgärder och resurser främst mot att ytterligare gynna arter som redan har en stark bevarandestatus, såsom gråsäl, skarv och havsörn.
Dessa arter har åtnjutit en rad skyddsåtgärder i över ett halvt sekel och har i dag populationer som är större än vad ekosystemet kan hantera i många fall. Samtidigt har sjöfågelbestånd och fiskarter som havslekande sik och gädda nått historiskt låga nivåer, vilket tydligt visar att resurserna måste omprioriteras för att möta dagens utmaningar. Vi kan inte fortsätta med en strategi som gynnar obalanser i hela ekosystemet.
Denna obalans påverkar inte bara naturen utan också det åländska kulturarvet och livsstilen. Ålands politiker måste ta sitt ansvar som folkvalda och agera för att styra naturskyddet i en mer balanserad och långsiktigt hållbar riktning. Det rekordstora stödet för medborgarinitiativet om att skydda sjöfågelstammen visar tydligt att ålänningarna vill se konkreta åtgärder. Ändå lyser de avgörande politiska besluten med sin frånvaro, och medborgarnas önskemål ignoreras i de strategier som föreslås.
Detta är inte bara frustrerande för dem som drabbas direkt, utan urholkar även förtroendet för förvaltningen. Förslaget om AX-reservat, som bygger på lokal förankring och samverkan mellan naturvård och traditionella brukningsmetoder, är en färdig plan som skulle kunna implementeras omgående. Den har fått brett stöd från både lokalbefolkning och organisationer, men i förslagen som läggs fram ignoreras det konsekvent.
Ett tydligt exempel på denna felprioritering är förslaget om striktare skyddsåtgärder i sex områden som omfattar totalt 5.692 hektar, där bland annat landstigningsförbud föreslås under större delen av året. Dessa åtgärder försvårar livet för ålänningar som använder skärgården för fritid, fiske och jakt, trots att dessa aktiviteter inte utgör något hot mot miljön. Att utestänga lokalbefolkningen från dessa områden riskerar att skapa motsättningar, minska stödet för naturskyddsarbete och misslyckas med bevarandemålen. Det är därför avgörande att beslut om naturskydd baseras på lyhördhet och samarbete med lokalsamhället, snarare än på ensidiga tjänstemannabeslut som upplevs som påtvingade, likt fallet med Bogskärs naturreservat.
För att vända utvecklingen krävs en tydlig omprioritering av resurser och insatser. AX-reservatsmodellen erbjuder en lösning som inte bara skyddar hotade arter utan också tar hänsyn till de sociala och kulturella aspekterna av skärgårdens förvaltning. Modellen är förenlig med EU:s krav och balanserar bevarandemål med lokalbefolkningens behov.
Genom att kombinera Natura 2000-skydd med lokalt anpassade förvaltningsplaner kan vi skapa ett naturskydd där skärgårdens biologiska mångfald och kulturarv kan blomstra sida vid sida. Detta inkluderar att stärka hotade arter som ejder och sik, snarare än att ytterligare gynna arter som redan har nått gynnsam bevarandestatus.
Ålands skärgård är en unik plats med en lång historia av samspel mellan människor och natur. Detta arv måste vi värna, inte förbjuda. Med rätt prioriteringar kan även framtida generationer få uppleva den artrikedom som enbart uppnås genom aktiv förvaltning.
För att uppnå detta krävs det mod från politiker att lyssna på folket och styra miljöpolitiken bort från aktivismen mot en riktning som gynnar hela ekosystemet och lokalsamhället. Om vi verkligen vill se en levande skärgård som är rik på både arter och kulturarv, är AX-reservatsförslaget den bästa vägen framåt.
