Idrotten står inför flera utmaningar. En är att flera idrotter ekonomiskt håller på att bli för dyra för utövarna och deras familjer. En annan utmaning som jag väljer att fokusera på i denna artikel: för många slutar att idrotta och lämnar idrotten redan i unga år. Det leder till dubbel förlust. Barn och unga blir fysiskt mindre aktiva och idrotten tappar inte bara framtida talanger utan också viktiga ledare, funktionärer och engagerade individer.

Därför är det dags att förändra hur vi ser på idrottens struktur och syfte. Vi måste gå från ett ”pyramidtänk” – där fokus är att sålla fram eliten – till ett ”rektangeltänk”, där fler kan vara med länge, oavsett ambitionsnivå eller inriktning.

I dag bygger många idrottsföreningar sitt arbete på pyramidmodellen: barn och ungdomar tas in brett, men med åren och ofta allt för tidigt selekteras de bort tills endast de mest talangfulla/åldersmogna återstår.

Fokus ligger ofta på tävling och prestation, vilket gör att de som inte siktar mot eliten känner sig utanför. Många slutar helt med idrott. De förlorar inte bara fysisk aktivitet utan också de sociala och personliga fördelar som idrotten ger.

Åland skulle må bättre om vi i stället kunde forma en modell där alla får plats, oavsett ambitionsnivå. I en rektangelmodell handlar det om att skapa förutsättningar för att så många som möjligt ska fortsätta idrotta och vara delaktiga i idrottsrörelsen så länge som möjligt.

Det handlar om att:

• Värdera bredd och elit lika högt: Alla som deltar, oavsett nivå, bidrar till idrottens utveckling.

• Öppna upp för mångsidighet: Ge unga möjlighet att utöva flera idrotter istället för att tvinga fram tidig specialisering.

• Tydliggör rollerna inom idrotten: Ledare, funktionärer, domare och tränare är lika viktiga som spelare och utövare.

För att gå från pyramid till rektangel behövs förändringar på flera nivåer:

1. Ändra synen på framgång. Det är dags att omdefiniera vad framgång inom idrotten betyder. Framgång är inte bara att fostra elitidrottare eller vinna medaljer. Det är i minst lika hög grad att bygga ett samhälle där idrotten är en del av livet för så många som möjligt, länge.

Det är också en fråga om vad som egentligen är framgång, personlig utveckling och förkovran för individen. Från forskningen vet vi att det är mer belönande att uppleva steg av utveckling, nya lärdomar och att fixa något man själv inte trodde var möjligt, än att vinna enskilda tävlingar. Återkoppling och jämförelse bör därför ske med utgångspunkt i individen – oavsett idrott.

Våga jämföra sig med sig själv!

2. Skapa fler vägar in och vidare. Idrott måste vara inkluderande, även för dem som inte vill tävla. Träningar och aktiviteter kan anpassas för olika ambitionsnivåer, och det måste vara lika naturligt att kliva in som ledare eller domare som att vara aktiv utövare.

3. Främja mångsidighet. Unga bör uppmuntras att testa flera olika idrotter. Detta minskar risken för skador, ökar motivationen och breddar deras färdigheter. Våra idrottsföreningar bör samarbeta snarare än att konkurrera om barn och ungdomars tid.

4. Investera i ledarskap. Många som lämnar idrotten gör det för att de inte ser någon roll för sig själva utanför aktivt deltagande. Genom att satsa på ledarutbildningar och lyfta fram värdet av funktionärskap kan vi behålla fler inom rörelsen.

5. Kommunicera idrottens hela värde. Idrott är mer än medaljer och prestationer. Det är en plats för gemenskap, glädje och personlig utveckling. Om vi gör detta tydligt kan fler känna att de hör hemma i idrottens värld.

Att få fler att stanna kvar inom idrotten handlar om mer än att skapa framgångsrika idrottare – det handlar om att bygga en starkare samhällsgemenskap.

Idrotten är en plats där människor kan växa, lära sig av både mot- och medgång, må bra samt knyta livslånga band.

Genom att gå från pyramid till rektangel kan vi säkerställa att alla, oavsett nivå eller ålder har en plats i idrottsrörelsen.

Det är dags att förändra hur vi ser på idrottens struktur. Låt oss forma en idrottsvärld på Åland där alla känner sig välkomna, uppskattade och motiverade att stanna kvar – som utövare, ledare, domare eller funktionärer. På så sätt skapar vi inte bara fler framgångsrika idrottare utan också ett friskare och mer inkluderande samhälle.