I Svenskfinland har Svenska dagen, som firades tidigare i höstas, blivit en dag som på olika sätt uppmärksammar det svenska språket och dess betydelse i Finland. I år firades huvudfesten i Jakobstad med sändning i tv. Dagen är allmän flaggdag i Finland och noteras också i finskspråkiga medier.
Numera röner den ringa uppmärksamhet på Åland har jag förstått till min och många andras förvåning, inte minst bland de finlandssvenskar som bor på Åland. Man skulle kunna tro att den skulle vara en betydelsefull dag som väcker diskussioner om språket och dess fokusering.
Vad är orsaken? Dagen firas heller inte i någon större omfattning i Sverige. Där har man infört en nationaldag. Är det så att vissa kretsar på Åland dras till den och dess firande genom tv?
Många på Åland vill ju inte associeras till begreppet Svenskfinland nuförtiden, om medierna på fastlandet drar slutsatsen att Åland i någon fråga räknas till Svenskfinland väcker det genast reaktioner. Det är nog ett faktum att ganska breda politiska fält på Åland inte heller är intresserade av ett samarbete med Svenskfinland nu för tiden, det har förstås att göra med den separatistiska linje som en del på Åland driver hårt. Detta innebär dock inte att man ska generalisera – nog finns det grupper som känner samhörighet med Svenskfinland.
Man kan också notera i många sammanhang både på finlandssvenskt och finskt håll att man inte riktigt räknar att Åland tillhör Finland. Det har också förorsakat att kunskapen om Åland kan vara svag, någonting som man brukar förvåna sig över på Åland.
Enligt min mening bör det föreligga väsentliga orsaker till samarbete. Inte minst när det gäller frågor rörande svenska språket. En befolkningsgrupp på knappt 300.000 måste på realistiska grunder ha större förutsättningar att göra sin röst hörd än 30.000. Jag var redan som ung intresserad av samhällspolitiska frågor. Under hela denna tid – eller under drygt femtio år – har jag speciellt på fasta Åland hört förutsägelser och också domedagspredikningar om det svenska språkets död i Finland. Det är ingen bra utgångspunkt när gäller att försvara språket, kreativiteten har svårt att vara levande i sådana förhållanden.
Jag är mycket medveten om att svenskans position har förändrats eller konkret sagt försvårats. Att upprätthålla kontakterna med myndigheterna enbart på svenska har blivit mycket svårare. Ännu besvärligare har det blivit att erhålla information. Det förekommer nu och då att åländska politiker säger att man ska vända sig till Sverige om man inte får service på svenska från fastlandet. Det finns kanske frågor där metoden kan fungera men inte generellt. I det område jag känner till närmare, lantbrukspolitiken, är det nog mycket begränsat.
När man ska marknadsföra produkter till fastlandet är det i allmänhet finska som gäller, så har det nog varit länge, näringslivet har anpassat sig ganska långt.
Det finns självfallet ett antal orsaker till att svenskans position har förändrats. En ganska stark orsak är att engelskan och dess användning nästan överallt utökas mer och mer globalt vilket leder till att svenskans ställning försämras. Det finns i dag flera storföretag i landet som har engelska som arbetsspråk. De signaler jag har fått främst via finskspråkiga medier och andra kontakter ger vid handen att studeranden, finskspråkiga sådana, inte ser tillräcklig motivation att behärska svenska när man i Norden klarar sig bra på engelska. Liknande signaler finns också från näringslivet samtidigt som man konstaterar att det är fördel att kunna många språk. Men det gäller att avväga tidsresurserna.
På Åland betonar man kontakterna med Sverige som är täta och viktiga. Så är det väl förvisso, språket betyder förstås mycket. Men man bör också utgå från verkligheten när man gör bedömningar. Jag tycker mig ha märkt en viss uttalad automatik i diskussionen, att det skulle finnas en djup och bred allmän kunskap om Åland i Sverige är inte alldeles säkert.
När det gäller kännedomen om finlandssvenskarnas existens i Sverige har man läst om många som sagt att kunskapen på många håll är förbluffande svag.
Detta understryks också av Dagens Nyheters chefredaktör Peter Wolodarski som också numera är styrelseordförande för Huvudstadsbladet Ab. Han säger i en intervju i HBL att det i Sverige beträffande det svenska i Finland råder betydande historielöshet och okunnighet. Även om det också finns grupper som har kännedom.
Har det då någon betydelse för finlandssvenskarna vad man anser i Sverige? Sverige har bara genom sin närvaro betydelse för språket, det är ju det enda landet i världen där huvudspråket är svenska. Att man känner dåligt till Svenskfinland kan man förvåna sig över i och med att det är den största svenskspråkiga gruppen utanför Sveriges gränser, man tycker att det borde ha ett visst intresse. Det har det nog också trots vissa attityder som dock förefaller att vara utbredda.
Det är i Finland som svenskans ställning i landet avgörs. På Åland skyddas svenska språket av självstyrelselagen, men man ska ha klart för sig att det blir en oändligt mycket svårare situation om svenskan på fastlandet decimeras kraftigt. Jag tror inte att självständighetsivrarna på yttersta högerkanten vill förstå detta man vänder ryggen till.
Chefredaktör Wolodarski som har judisk-polsk bakgrund har förståelse för minoriteter och är en stark liberal opinionsbildare.
Olof Öström
