Lagtinget fattade beslut i första behandling i måndags att anta en ny näringsrättslag för Åland. Lagen är en uppdatering av den lag som antogs 25 april i år men som presidenten fällde i lagkontrollen. Presidentens beslut baserade sig på högsta domstolens (HD) utlåtande där huvudmotiveringen är att lagens språkbestämmelser utgör en uppenbar konflikt med unionsrätten.
Syftet med lagändringen är att underlätta företagsetablering, förbättra uppföljning av lagens efterlevnad samt att kodifiera den praxis som uppstått under snart 30 år. Dessutom eftersträvades en anpassning till den nya finländska grundlagen (GL), och riksdagens grundlagsutskotts (GrU) tolkning av densamma, bland annat att eventuella inskränkningar i enskildas rörelsefrihet och näringsfriheten ska skrivas in i lag.
De uppdaterade språkkraven är centrala för den aktuella lagreformen. Lagtinget hänvisar till de grundläggande bestämmelserna att garantera den åländska befolkningens svenska språk, kultur och lokala sedvänjor, som återfinns i Genève-beslutet 1921, Ålandsöverenskommelsen 1921 och Ålandsprotokollet 1994. Det senare stadgar att de folkrättsligt garanterade (skydds)bestämmelserna utgör en del av EU:s primärrätt och därmed inte berörs av unionsrätten.
Presidenten beslöt dock att lagen skulle förfalla till vissa delar, främst de språkkrav som uppdaterats. Presidenten utövar en konstitutionell efterhandskontroll av att lagtingets lagar följer självstyrelselagen, liksom även grundlagen, i de fall självstyrelselagen (SjL) inte föreskriver annat. I praktiken är det emellertid HD som i sitt utlåtande till presidenten tolkar den åländska jurisdiktionens omfattning. HD har nämligen två funktioner dels som högsta instans inom rättsvården i Finland och dels som konstitutionell domstol i förhållande till den åländska lagstiftningen. En delvis motsvarande kontroll av riksdagens lagar utövas av grundlagsutskottet innan en lag antas.
I sitt utlåtande fällde HD näringsrättslagen med hänvisning till att bland annat följande bestämmelser ”står i uppenbar konflikt med unionsrätten”, nämligen:
• att var och en har rätt att betjänas på svenska
• att väsentlig och nödvändig information om vara eller tjänst ska vara på svenska.
Enligt HD utgör bestämmelserna en utvidgning av de språkbestämmelser som gällde vid EU-inträdet och därmed ett brott mot ”stand still”-principen inom unionsrätten. HD ansåg därmed att den åländska lagen utgjorde en form av ”fördragsbrott” (i förhållande till EU-rätten). Enligt HD:s praxis gäller ett fördragsbrott ”förhållandet till utländska makter” (här tolkat som EU) och är därmed riksbehörighet enligt 27 § 2 mom. självstyrelselagen. En märklig slutsats i och med att det ankommer på EU-domstolen att tolka ett eventuellt fördragsbrott.
Vid en progressiv, till de åländska behoven bättre anpassad, tolkning av lagtingets lagstiftningsbehörighet skulle HD och presidenten enligt min mening kunna komma fram till följande:
• EU-lagstiftningens nationella implementering på Åland är en ”normal” lagstiftning för lagtinget inom sin behörighet som Åland delegerat till EU-parlamentet i och med att man anslöt sig till EU-fördraget. Det är inte ett ärende som ”berör främmande makt” och i stöd av SjL 27§ 2 mom. (utrikespolitik) tillhör Finlands kompetensområde. Med andra ord bör lagtinget få fortsätta att lagstifta i frågor som faller inom dess behörighet oavsett EU-lagstiftningens inverkan. Därmed skulle inte lagtinget dräneras på den behörighet som sker med nuvarande praxis från presidenten baserad på HD:s utlåtanden över lagtingslagars överensstämmelse med SjL och GL.
• En syftemålstolkning, i stället för en strikt bokstavstolkning, av behörighetsgränserna i lagkontrollen skulle hålla självstyrelsesystemet uppdaterat i enlighet med tidens anda. Med nuvarande strikta tolkning, den snabba förändringen i samhället och svårigheten att i statsapparaten genomdriva reformer av självstyrelselagen, är det oundvikligt att den ständigt pågående statsintegrationen påverkar självstyrelsens rörelsefrihet.
• En modernisering och anpassning av definitionerna av rättsområdena i SjL kräver en genomgripande reform i grundlagsenlig ordning. Hittills har lagen reformerats två gånger, nämligen 1951 och 1991. Det nuvarande revisionsarbetet påbörjades för mer än 13 år sedan och har uppenbarligen nu lagts på is. Så tidigast 40 år efter senaste revision kan en reviderad självstyrelselag antas, om det finns politiska förutsättningar. Med andra ord försvårar nuvarande system och nuvarande praxis i lagtillämpningen möjligheten för Finland att leva upp till rättsstatsprincipen när det gäller den åländska befolkningens folkrättsliga skydd för dess svenska språk, kultur och lokala sedvänjor.
Lagtinget har nu mycket grundligt motiverat behovet av att i lag införa bestämmelser om att näringsverksamhet på Åland ska bedrivas på svenska mot konsument samt att detta inte strider mot unionsrätten. Enligt lagförslaget har regeringen hört EU-kommissionen som inte haft några invändningar mot språkbestämmelserna.
Dessutom konstaterar regeringen att HD:s praxis som konstitutionell domstol intar en strängare hållning i unionsrättsärenden än vad EU-domstolens egen praxis uppvisar, trots att det är EU-domstolen som är den auktoritativa sista instansen vad gäller brott mot unionsrätten. Lagen går nu till Ålandsdelegationen och HD för laggranskning inför presidentens beslut. Spännande!
Fotnot: Denna insändare är en kortfattad sammanfattning av Ny åländsk näringsrättslag? En kritisk analys av Högsta domstolens utlåtande om lagen i Tidskrift för Juridiska Föreningen i Finland, Göran Lindholm, jur.kand, Olof M Janssons Stiftelse för åländsk historisk forskning, JFT 1/2023 s. 56–65.
