”Kyrkomötet är inget hedersmingel” skriver Jan-Erik Andelin på ledarspalt i Kyrkpressen den 7 februari 2024. Eftersom jag nyligen blivit utsedd till åländskt lekmannaombud vid kyrkomötet för inkommande mandatperiod 2024–2027 intresserar det mig självfallet vad som nu väntar. Aningen fundersam blev jag när jag läste några intervjuer i samma tidning, gjorda med avgående kyrkomötesdelegater. Kommentarerna följde ett tydligt mönster, ”ingen trevlig tillställning”, ”det råder en kvävande tröghet”, ”ett totalt slöseri med tid” och sammanfattningsvis ”kyrkomötet röstar ner alla förslag om att reformera sig självt”.
Jan-Erik Andelin fastslår i sin analys att kyrkomötet nu behöver extremt beslutsdrivna, modiga och innovativa ombud. Yttermera ska dessa ha rutin och vana att fatta beslut, annars går det på tok i kyrkan. Jag skulle ytterligare tillägga, juridiskt formuleringsstarka på både finska och svenska i tal och i skrift. Ord och inga visor med tanke på den mastodontorganisation i flera nivåer som kyrkans riksomfattande förvaltning utgör.
Kyrkomötet är vår kyrkas högsta beslutande organ bestående av 109 ledamöter fördelade på 64 lekmannaombud och 32 prästombud. De resterande 12 ombuden består av biskopar samt en representant för statsmakten. Borgå stift representeras av fyra lekmän och två präster. En av lekmännen representerar de åländska församlingarna.
Tidigare kyrkomöten har präglats av två stora oenighetsfrågor där de teologiskt liberala har stått mot de konservativa. Den första var kvinnoprästfrågan och den andra är frågan om samkönade äktenskap. Bägge borde vara så kallade icke-frågor eftersom de stipuleras i finsk lag. Trots det är det fortfarande inte tillåtet enligt kyrkolagen att viga samkönade par.
Personligen håller jag detta som en smärre katastrof. All heder åt de modiga präster som trots eftersläpningen i kyrkolagen vågar viga samkönade par. Utvecklingen inom kyrkan går långsamt och ändringar i kyrkolagen kräver kvalificerad majoritet.
Skulle ovannämnda lagrum nu vara moget att revideras en gång för alla så kunde fokus riktas mot frågor om kyrkans organisation och den framtida verksamheten, vilka kräver ett akut reformarbete. Då vi nämner ordet kyrka tänker de flesta på själva kärnan bestående av gudstjänsten, kyrkomusiken, diakonin, konfirmandundervisningen och de enskilda förrättningarna. Men det räcker inte, det är också hög tid för kyrkan att börja översätta det andliga sökandet bland dagens mänskor till konkret verksamhet.
Under de senaste tio åren har jag noterat speciellt tre verksamheter som framgångsrikt når fram till de andligt sökande men kyrkoovana samhällsmedborgarna. Här tänker jag på tyst retreat, pilgrimsvandring och kristen yoga. Ser vi på dessa tre ur ett åländskt perspektiv så ordnas det årligen ett flertal tysta retreater med varierande upplägg. Vad gäller pilgrimsvandring så hålls verksamheten i gång av ett volontärnätverk men, organisatoriskt är Åland på efterkälken. Stillhetens yoga har fått ett starkt fotfäste på fastlandet, ännu är verksamheten på Åland i sin linda men en handfull ålänningar håller som bäst på att utbilda sig till ledare inom denna yogagren.
Tyst retreat är ett fantastiskt verktyg för inre utveckling och ro. Vi får en möjlighet att förnimma den bakomliggande tystnad och sinnesfrid som finns i oss men som vi kanske aldrig upptäckt eftersom vi aldrig vistats i de rätta miljöerna. I tystnaden får man också kontakt med sina mörka dolda sidor som man måste lära sig att möta. Jag upptäckte den tysta retreaten genom att delta på min hustru Maria Widéns retreater. Varierande koncept av tyst retreat tillämpas på olika kursgårdar en del med inslag av meditation, yoga och pilgrimsvandring.
Pilgrimsvandrandet är inte bara en fysisk aktivitet utan också en väg till fördjupad andlighet. Pilgrimsvandringen på fastlandet och i Sverige handhas av kommuner och församlingar. I Norge är det i huvudsak staten som upprätthåller Olavslederna. Vi har en Olofsled över södra Åland, och det finns ett pågående nordiskt intresse om att utvidga Birgittalederna (från Vadstena) också till Finland.
På Åland drivs verksamheten av volontärer, det vill säga samma personer som organiserar de månadsvisa kyrkvandringarna till olika åländska kyrkor (325 medlemmar i en Facebook-grupp). Den 5 juni 2023 tillställde Facebook-gruppen Ålands Prosteriförening en anhållan, författad av Ester Laurell, om att få bilda en underavdelning under prosteriet för att på så vis kunna söka offentlig projektfinansiering till att utveckla och förverkliga fungerande pilgrimsleder på Åland. Till dags dato har vi inte erhållit något svar.
Jag är en av deltagarna i ledarutbildningen för Stillhetens yoga. Utbildningen omfattar tio studiepoäng och är ett registrerat yogavarumärke. Upplever upplägget som viktigt, ärligt och rätt att öppet använda ordet yoga eftersom många församlingar fortfarande tänker att kristendom är någonting som endast existerar i motsats till andra andliga uttryck. Följaktligen är man rädd för yoga i alla dess former.
Min övertygelse är ändå den att kristen yoga är ett av de bästa sätten att bjuda sökare och icke-religiösa personer med i gemenskapen. Redan vid kyrkomötet 2012 konstaterade biskopsmötets generalsekreterare Jyri Komulainen att kristen yoga rätt tillämpad inte står i strid med den evangelisk-lutherska kyrkans lära. Kristen yoga kan till och med främja kyrkans missionsverksamhet i den rådande yogaboomen.
Olof Widén
