Det råder ingen tvekan om att Rysslands angrepp på Ukraina måste fördömas på alla plan. Det är förståeligt att många individer agerar känslomässigt i frågan när bilderna av Rysslands övergrepp mot det ukrainska folket når näthinnan.
Samtidigt legitimerar det inte förhastade och känslomässiga beslut som kan leda till ytterligare destabilisering och där våra liberala demokratiers strävan efter att upprätthålla folkrätten och mellanstatliga avtal sätts åt sidan.
Utrikesministeriet utreder som bäst Ålands särställning och samtidigt ser man över möjligheterna att stänga det ryska konsulatet. Utredningen, som initieras av president Sauli Niinistö, ska var klar om drygt en månad och då lär vi sannolikt få klara besked om hur den finländska statsmakten ser på demilitariseringen och ingångna avtal i ljuset av det krig som för tillfället förs i Europa.
Det ryska konsulatets roll på Åland är i första hand att övervaka att Finland lever upp till kraven om demilitarisering. Vi vet dock att konsulatet under historiens gång även använts för andra syften och då främst för underrättelseverksamhet. En uppgift som man tog på största allvar och som ett flertal anställda utförde under efterkrigstiden.
Även om konsulatet i dag skulle användas för underrättelseverksamhet så ska den funktionen inte överdrivas. Dagens underrättelseverksamhet sker på många andra sätt än genom fysisk närvaro. Vi pratar här om bland annat digitala instrument för övervakning och påverkanskampanjer. Således är främmande makter många gånger inte beroende av ett fysiskt konsulat för sin underrättelseverksamhet.
Detta styrks även genom att Ryssland i omgångar till och med haft konsulatet obemannat och fokus har tidvis legat på att skapa affärskontakter och bevilja visum snarare än något annat – i alla fall efter Sovjetunionens fall.
Från ett åländskt perspektiv är konsulatet en del av den konstruktion som upprätthåller vårt självstyre, vår demilitarisering och neutralisering. Vi må tycka vad vi vill om det, men så är konstruktionen byggd. Det gör att vi måste bevaka frågan noga och förvänta oss att våra styrande politiker också har en åsikt i frågan när utrikesministeriet väl har sin utredning klar.
För precis som Göran Djupsund, professor emeritus i statsvetenskap, tidigare sagt till Hufvudstadsbladet så kan en stängning av konsulatet vara ett första led i att upphäva demilitariseringen. Om så är fallet måste vi fråga oss om det är något som vi ålänningar vill? Åland som gjort sig känt som fredens öar och där demilitariseringen finns i ryggmärgen hos många av oss ålänningar.
Om det är så att den finländska statsmakten kommer till slutsatsen att det ryska konsulatet i Mariehamn ska stängas måste Åland ställa krav på hur demilitariseringen i fortsättningen ska övervakas. En väg kunde kanske vara att de övriga signatärmakterna skulle ta en större roll i övervakningen?
Oavsett så går det då inte längre att se Åland bara som ett objekt. Vi behöver få vara en aktiv part i beslutandeprocessen, vilket vi har rätt till enligt den självstyrelselag som trädde i kraft 1993, och ställa våra egna krav. För det här handlar inte enbart om dagspolitik och vad som känns bra. Det här handlar om Åland som vi känner det och ändringar av vår status som kan påverka vår framtid som självstyrt, demilitariserat och neutraliserat.
Slutligen är det viktigt med lite mer perspektiv i frågan. Ålands demilitarisering och neutralisering står stark i orostider, vilket historien tydligt visar. Det är även tydligt att demilitariseringen inte hotar våra möjligheter att försvara vår hembyggd och sist men inte minst så är vi med Nato-inträdet säkrare än någonsin. Det tål att ha i tanken.
Daniel Dahlén
