Åland har under de senaste decenniet gått från att vara en av de rikaste regionerna i EU till att vara en medelmåtta, och som Ålandstidningen rapporterade i lördags drabbades Ålands bruttonationalprodukt hårt av coronaviruspandemin 2020.
Det här är förstås ingenting nytt, utan något som det åländska näringslivet och politiker grubblat över i flera år. Men när får vi se ett trendbrott?
2020 års kraftiga nedgång var starkt kopplad till effekterna av pandemin och det åländska näringslivets stora beroende av sjöfarten, men även om sjöfarten räknas bort växte den åländska ekonomin 2015-2020 endast med fem procent, att jämföra med motsvarande utveckling för EU som helhet som under samma period var 18 procent.
Man kan lugnt konstatera att det finns utmaningar.
Till att börja med står Åland som region inför samma utmaningar som alla andra små regioner när tillväxten koncentreras till storstäderna. I Sverige har till exempel mer än en tredjedel av landets tillväxt och nya jobb under de senaste 20 åren hamnat i Stockholm. Åländska företag måste dessutom kämpa med högre kostnader för vatten och el än företag i närregionerna.
Ett företag på Åland har alltså redan från början flera handikapp gentemot en motsvarande aktör i öst och väst. Lägger vi dessutom till skattegränsen i ekvationen blir situationen än värre.
Skattegränsen är egentligen ett kapitel för sig, och det är inte fråga om att näringslivet och politiker inte vill samma sak. Men när åländska företag på allvar flaggar för att de kan tvingas lägga ner på grund av skattegränsproblematiken kan man fråga sig om det inte är dags för landskapsregeringen att ta med sig precis allt man har till förhandlingsbordet. Det räcker inte med att bara konstatera att frågan sist och slutligen avgörs av Tullen och Finansministeriet.
För ska vi vara helt ärliga är frågan om Ålands tillväxt och hur skattegränsen osynliggörs för åländska företag i så hög utsträckning som möjligt kanske den viktigaste politiska frågan av alla för tillfället. Den är viktigare än skärgårdstrafiken, självstyrelselagsrevisionen, kommunernas ekonomi och digitaliseringen. Men den prioriteringen verkar inte delas av våra lokala politiker – som i stället för att söka en gemensam linje i de stora näringspolitiska frågorna bråkar om annat.
Parallellt med det måste landskapsregeringen göra allt man kan för att stärka den åländska konkurrenskraften. En aktiv näringslivspolitik är ingen quick fix som kan lösa problem över natten, men den kan skapa en miljö som främjar det landbaserade företagandet och ekonomisk tillväxt.
Tankesmedjan Aktion 2021 presenterade i mars sin avslutande rapport med flera förslag på hur det åländska näringslivet kan utvecklas och där finns en hel del att snappa upp politiskt, men det återstår att se vad det leder till.
Klart är att den åländska näringsstrukturen måste breddas, och för att göra det måste det finnas goda förutsättningar för lokala investeringar och företagssatsningar. Annars finns det en verklig risk att Åland hamnar ännu längre efter i utvecklingen.
Kevin Eriksson
