Först det alldeles uppenbara: Alla människors lika värde oberoende av kön, ålder, etnicitet, religiös övertygelse, funktionsvariation eller annat. Olikheter berikar och ska respekteras.
Att arbeta för ett jämställt och inkluderande samhälle är därmed en självklarhet.
Men hur ska man gå tillväga? För även om vi i Norden kan stoltsera med världens mest jämställda samhällen går teori och praktik ännu inte hand i hand.
Den senaste veckan har det debatterats flitigt om könsneutral pedagogik på Ålandstidningens insändarsidor. Bland annat har formuleringen ”All barnomsorgspersonal skall arbeta aktivt för att motverka traditionella könsmönster och könsnormer”, som det står i ett kommunalt policydokument, kritiserats.
Kritiken är inte obefogad. Intentionen är god – det förstår nog alla – men formuleringen är olycklig. Ordvalet ”aktivt motverka” signalerar att det normativa är fel. Och det kan man väl ändå inte mena? Syftet är väl rimligen att omfamna alla, inte utesluta eller peka finger åt någon.
Likväl är det problematiskt när man skriver att personalen ska ”Undvika att benämna barn som flickor eller pojkar i situationer där det inte är nödvändigt”. Den absoluta majoriteten av alla föräldrar döper sina barn till traditionella flick- och pojknamn och uppfostrar sina barn som just pojkar och flickor, med alla familjespecifika olikheter det innebär. Och den absoluta majoriteten av alla barn definierar sig själva som något av könen.
Det är inte på något vis fel – lika lite (märkväl!) som det är fel att göra precis tvärtom. Men beslutet, det är enbart de enskilda familjernas. Uppfostran är föräldrarnas rättighet och ansvar.
Jämställdhetsfostran är givetvis viktigt. Att barnen skolas i normkritik redan i tidig ålder är bra. Det kan handla om så enkla saker som att säga polis i stället för polisman, eller forskare i stället för vetenskapsman, bara för att använda några av finska Utbildningsstyrelsens exempel i könsneutralt lärande.
Barn är av naturen väldigt öppensinnade och nyfikna. Odla det i stället! Ju tidigare de kommer i kontakt med personer som är olika dem själva, desto bättre. Och de ska givetvis erbjudas möjligheter, och uppmuntras, att leka med alla typer av leksaker. Det ska inte heller spela någon roll om bästisen för dagen är en flicka eller pojke. Förhoppningsvis reflekterar barnen inte ens över det. Kompis som kompis.
Men det är inget fel att flickor har prinsessklänning och smetar läppstift i hela ansiktet, precis som pojkar givetvis ska få klä sig i Batmandräkt och fäkta med lasersvärd om de vill det.
Det barn behöver är trygghet. De behöver struktur och rutiner. Precis som vuxna blir barn också vilsna och osäkra när inga tydliga ramar och regler finns. Vad ska vi förhålla oss till om allt är öppet och valbart?
Ett samhälle måste anpassa sig efter den stora massan för att det ska fungera. Därmed inte sagt att individuell hänsyn inte ska tas, det är ibland alldeles nödvändigt.
Men det är lätt hänt att vi i vår rädsla för att göra fel och trampa någon på tårna inte ser att det som görs blir kontraproduktivt. Och som ett brev på posten uppstår sedan rörelser som inte bara ifrågasätter, utan starkt och på ibland obehagliga sätt, motarbetar jämställdhet. Det finns också en tråkig, men begriplig, orsak till att allt fler unga i dag har könskonservativa värderingar.
Samhället kan göra mycket för att skapa grogrunden till en värld där vi respekterar olikheter och där var och en får blomma ut och bli precis den man vill. Men barn ska inte tvingas in i något könsneutralt fack.
Sandra Widing
