Var det verkligen någon som blev förvånad över att det blev en sista, rejäl, strid mellan Centern och Obundna över samarbetet i landskapsregeringen innan mandatperioden tar slut? Knappast, eller hur?
Konflikten har ju legat där och pyrt. ”Kvartssamtalen” om hur samarbetet ska gå till har varit många under mandatperioden, men sällan lett till mer än korta, ytterst temporära, stunder av stillhet mellan regeringspartierna.
När så Obunden samling presenterade sitt partiprogram och däri skrev, också det föga förvånande, att man ställer sig negativt till en storskalig satsning på havsbaserad vindkraft vad det bara en tidsfråga innan konfrontationen skulle vara ett faktum.
Nu bråkas det om hur och varför Wikström fick silkessnöret av Jansson, men faktum är att det är en fullt rimlig konsekvens av dels ovan nämnda valprogram, dels av att den sittande landskapsregeringen aldrig varit ett fungerande lag.
När Centern, Obundna, Moderaterna, Hållbart initiativ och Ålands framtid presenterade sitt regeringsprogram gjorde man det genom att nästan övertydligt proklamera att man inte var överens i fråga om elhybridfärjan. Moderaternas högst ovanliga reservation i regeringsprogrammet var bara den första sprickan av många i regeringsbyggets grund.
Och fler sprickor har det blivit. Det har bråkats, stämts av, skällts ut och hoppats av. I Ålandstidningens valdebatt i våras deklarerade lantrådet Veronica Thörnroos (C) att hon kunde bilda regering med nästan vilket parti som helst – utom regeringskollegan Obunden samling.
Det är klart att Obundna har gjort sig allt mer omöjligt i regeringssamarbetet då partiet inte alltid ställt upp på regeringslinjen, helt eller delvis, men också för att Ob med vad man lätt uppfattar som närmast överdriven förtjusning tycker om att reta sina bundsförvanter.
Obunden samling är ett brokigt parti med en tydlig vilja att visa sin handlingskraft genom att säga emot, och det tycks ju fungera i opinionen. Men frågan är hur stor valframgång Ob behöver för att på allvar vara ett parti som de andra vill regera med – och därmed luta sig mot. I dag tycks antalet vänner vara få.
Men det är inte enkom Obundnas fel att det blivit som det blivit.
Visst, landskapsregeringen har haft det besvärligt med pandemi, krig och ekonomiska problem. Men det är också tydligt att man inte lagt speciellt mycket energi på att länka samman landskapsregeringen under mandatperioden. Bygget har alltid varit bräckligt, och allt efter att månader och år gått har också den interna kritiken mot ledarskapet växt.
Gång efter annan har Veronica Thörnroos fått intyga att den interna kommunikationen i regeringskoalitionen ska bli bättre för att undvika slitningar, men så tycks det inte blivit. Kritiken mot lantrådets sätt att hantera alla olika intressen som ett regeringssamarbete innehåller är på många håll hård.
Effekten stannar dock inte vid att missnöje sprids, utan det syns också i politiken. Den sittande landskapsregeringen har få stora segrar och än färre större genomförda reformer att visa upp i valet. I stället verkar regeringspartierna mest peka förtäckta fulfingrar mot varandras ansvarsområden i valpropagandan.
I allt väsentligt är landskapsregeringen redan en expeditionsministär i väntan på nästa gäng som tar plats i landskapsborgen. Det yttersta beviset för det kom när Harry Jansson kickade ut Christian Wikström ur vindkraftsgruppen och därmed också i praktiken ur LR.
Det märkliga är inte att det skedde, utan att alla verkar så förvånande för att en misslyckad regeringsperiod fick detta tämligen väntade slut.
Jonas Bladh
