Hålla ihop, visa enighet i svåra tider, inte ”göra politik” av en svår tid. Det är ungefär så det brukar låta när krisen slår till. Då ska man inte ha för stora invändningar, då är det plötsligt fel att ha en avvikande uppfattning.
Varför? Ingen aning.
Problemet med den här (urgamla) inställningen är att den försätter demokratin ur spel i tider då den demokratiska processen behövs mer än någonsin. För det är i kriser då makten töjer på gränserna, öppnar kassakistorna på vid gavel och sätter prejudikat för framtida beslut utan tillräcklig eftertanke.
Det här har blivit tydligt under covidpandemin. När viruset kom för första gången vårvintern 2020 slog paniken till, fullt förståeligt. Både här på Åland och annorstädes tvingades regeringar och parlament till snabba, mycket omfattande, beslut. Personliga fri- och rättigheter begränsades, enorma stödpaket sattes samman i brådrasket, lagar skrevs om.
Till en början var de allra flesta med på tåget, väldigt få opponerade sig mot de insatser som gjordes och de beslut som fattades. Fort skulle det gå, rätt skulle det bli. Oppositionen på Åland, liksom i Finland och Sverige, ställde sig initialt vid sidan av och lovade att inget säga när regeringarna sprutade ut stödpaket för miljoner och miljarder.
Kanske är det något vi får acceptera i så exceptionella tider som våren 2020 var, att det krävdes enorma (jo, också på Åland med våra mått mätt) stödpaket till näringsgrenar vars marknader tvärdött och kundunderlag försvunnit. Samtidigt är det svårt att inte känna en viss gnagande känsla över om skattepengarna verkligen användes på rätt sätt. Det var fler än landskapsregeringen som talade om ”hellre snabbt än rätt”.
Värre då med helt andra politikområden.
De inskränkningar som väldigt många regeringar runt om i världen gör i de personliga fri- och rättigheterna är – faktiskt – mer problematiska ur ett demokratiskt perspektiv. Allt för ofta innebär en inskränkning, en flyttad gräns i frågor där vi tar våra fri- och rättigheter för givna, att nästa inskränkning blir lättare att göra. Tillåter vi utökad telefonavlyssning har vi snart myndigheterna snokandes i vår e-post. Tillåter vi fler övervakningskameror filmas vi snart i var och vartannat gathörn.
När regeringar då begränsar rätten att förflytta sig över gränser, när tester krävs vid gränsövergångar, när man inför covidpass och vaccinationstvång – då rör vi oss i gråzoner som måste genomlysas och analyseras väldigt väl. Även stora ingrepp i de personliga fri- och rättigheterna kan vara motiverade, men ju större ingrepp desto större analys och debatt behövs.
I Finland har, tack och lov, riksdagens grundlagsutskott varit på tårna i de allra flesta ärenden under pandemin och slagit allt för maktrusiga ministrar på fingrarna när de velat ta ifrån befolkningen deras fri- och rättigheter. Men oftast har granskningstiden varit kort, inte sällan för kort i förhållande till vad restriktionerna som föreslagits har för verkan. Då riskerar man att beslut tas som inte borde tillåtas att gå igenom.
En välfungerande demokrati behöver en opposition som är högljudd, som ifrågasätter, som kommer med motförslag och som påtalar fel och brister i majoritetens maktutövande. Det behövs däremot inte publikfriande låtsasförslag som inte har någon verklig chans att kunna genomföras utan endast lanseras för att vinna röster. Således har också oppositionen ett krav på sig att sköta sitt jobb i kristider.
Men det jobbet innebär inte att man ska ställa sig vid sidlinjen med mössan i hand och inte säga något för att man ”inte ska göra politik” av en kris.
Krishantering för en regering ÄR politik. Allt en regering gör är politik. Det måste vara politik.
Och en regerings politik måste granskas av en vaken opposition.
Så nästa gång du hör en politiker säga att motståndarna inte ”ska göra politik” av en fråga bör du ifrågasätta om den politikern ska få din röst i nästa val. Å andra sidan gäller det också för oppositionspolitikern som säger att man ”inte vill göra politik” av en fråga. Då vill hen inte göra sitt jobb.
Jonas Bladh
tel: 266 38
