Jag vill spinna vidare på min förra ledare om hur Paf-medlen genom åren har räddat landskapet från att gå till banken för att klara likviditeten, alltså ha pengar på kontot. Trots hyfsade bokslut de senaste tio åren har politikerna tvingats nalla från bland annat Landskapets pensionsfond och Fastighetsverket, pengar som endast delvis betalats tillbaka. Kassakon Paf behöver man inte återgälda. Men nu är kasinoreserven slut.
På ett övergripande plan kan man konstatera att Åland gör av med mer pengar än som kommer in. Och under de år som visar överskott finns många samvetsfyllda skuldhål att fylla. För att råda bot på Ålands alltmer ansträngda ekonomi krävs en genomgripande sanerings- och handlingsplan baserad på en politisk vision, vilket saknas i dag. Det krävs mer konkret än floskler i regeringsprogrammets rubrik ”För ett tryggt, öppet och framtidssäkrat Åland”. Begreppet floskel beskrivs enklast genom att den inte har något motsatsförhållande. Vem vill inte det?
Regeringens hantering av ekonomin speglas av oförmåga att ta tag i genomgripande åtgärder för att vända skutan. I stället för reformer som gör skillnad duttas det med att ta bort sjukkostnadsavdraget och införande av turlistor på linfärjorna – förslag som väcker mer ilska än gör verkan. Den politiska oppositionen är inte mycket bättre. De obundnas skuggbudget i all ära men någon politisk vision andas den inte, mer än allmän återhållsamhet och att avveckla satsningen på havsbaserad vindkraft.
Just motståndet mot vindkraft till havs har blivit Ob:s käpphäst som även belönades i senaste val. Populistisk eller inte? Den gräsrotsrörelse som växt fram mot Sunnanvind i Norrhavet är både berättigad och begriplig men till skillnad mot dessa privatpersoner har Ob som skatteavlönade politiker ansvar för att hitta alternativa inkomstkällor för Åland. Här haltar partiet betänkligt.
Driften av Åland kostar för mycket. Så länge vi inte kan styra över statsskatten är vi hänvisade till att rätta mun efter det vi får via den så kallade klumpsumman. Det ekonomiska systemet är ett handikapp som inte heller ställer de åländska politikerna till svars över skatteinkomsterna. Utan egen skattebehörighet är Åland oförmöget att forma sin egen ekonomi. Så enkelt eller svårt är det.
Bland alla skulder är digitalisering bland de största. Medan våra grannländer erbjuder digitala portaler för allehanda myndighetsservice är det grovt uttryck ganska långt penna och papper som gäller på Åland. Det handlar delvis om ett generationsskifte. Med visst mått av förutseende bör varje pensionering av 1960-talsgenerationens tjänstemän prövas mot digitala alternativ i stället för att anställa nya tjänstemän på i praktiken livstid.
Märk också att senare generationer har större it-kunskap och därmed benägenhet att anamma digitala lösningar, vilket den föregående generationen satt stopp för. Nåväl, i budgeten satsats det en del på digitala uppdateringar men inte på ett genomgripande plan som krävs för att motsvara pensionsavgångarna. Förutom att bolagisera skärgårdstrafiken finns heller inte konkreta förslag på att privatisera verksamhet som nödvändigtvis inte måste vara offentlig.
Att dessutom fortsätta spela ”svälta räv” med kommunerna, trots bedyranden om att alla lagstadgade, ökade krav på service ska vara kostnadsneutrala, är ett fortsatt svek mot alla som sliter ute i bygden. Att se över den lagliga rätten för föräldrar till heltidsplats på dagis är ett steg för att förhindra att dagispersonalen fullständigt går på knäna. Barnens rätt till pedagogisk verksamhet sju–åtta timmar per dag, ibland mer, kan aldrig överskugga det primära behovet av familjetrygghet.
Ove Andersson
tel: 26 026
