Landskapsregeringen (LR) arbetar med omläggningen av skärgårdstrafiken för att sänka kostnaderna och modernisera flottan. Redan har man föreslagit vissa indragningar, aviserat elektrifiering och bildat ett nytt driftsbolag. Men den stora omvandlingen av skärgårdstrafiken ska komma om ett par-tre år när en längre upphandling ska göras.
Debatten är dock redan i full sving, i den rekordlånga remissdebatten om nästa års budget var just skärgårdstrafiken en av de större frågorna och kritiken från opposition – och avhoppade regeringsblocksledamöter – stundtals hård.
Men en av de mer grundläggande frågorna för en framtida skärgårdstrafik lyftes inte. Den som våra åländska parlamentariker ständigt tassar på tå runt och inte gärna vill lyfta upp på bordet.
Ska det finnas en eller två ändhamnar på fasta Åland.
I en intervju med Ålandstidningen i januari 2023 konstaterade dåvarande infrastrukturministern, numera lagtingsledamoten, Christian Wikström (Ob) att den efterföljande regeringen behövde ta ställning till om man vill ha en eller två ändhamnar på fasta Åland då det krävs större investeringar i hamnen i Hummelvik.
”Väljer man att gå in för Hummelvik så har man byggt fast den här linjen (norra linjen, reds. anm.) i 40 år. Om man sätter stora investeringar där är det inte rimligt att inte köra där”, sade Wikström i intervjun. Han menade att om man inte gjorde investeringen så blir alternativet att leda trafiken över Kumlinge med Långnäs som enda ändhamn.
Wikström själv var tveksam till en hamns-alternativet då det skulle drabba Vårdö och norra Åland negativt.
I en insändare i dagens tidning (på sidan 23) för han ett resonemang i frågan.
Likväl är det den fråga som omstöpningen av skärgårdstrafiken borde börja med. Det råder få tvivel om att det blir en mer flexibel trafik om samtliga linjer utgår från Långnäs. Likaså skulle det ta trafiken närmare den kortruttstanke som lagtinget var överens om för tio år sedan.
Å andra sidan finns de regionalpolitiska argumenten också där, som Wikström konstaterade för snart två år sedan riskerar en omläggning att drabba norra Ålands kommuner och företag när färre människor rör sig mellan Hummelvik och centralorterna.
En diskussion och utredning kring för- och nackdelar borde vara grunden för fortsättningen av omställningen.
Det är ingen ny fråga egentligen, men märkligt nog har den inte lyfts på många år. Det har återkommande förekommit förslag på en omläggning där Vårdö kompenseras exempelvis med en ringväg till Lumparland (en liknande lösning har också föreslagits för att knyta samman Hammarland med Geta för att skapa en infrastrukturell ”åtta” på fasta Åland).
Målet för framtidens skärgårdstrafik, förutom de givna parametrarna att det ska bli billigare och flottan modernare, måste rimligtvis också vara att den ska bli mer flexibel. Därför borde en diskussion kring ändhamnarna komma långt före diskussioner om enstaka turer på enstaka linjer. Vill man på allvar förnya skärgårdstrafiken måste man börja med grunderna och de stora dragen.
En annan fråga som hittills berörts alldeles för lite är hur den norra linjen ska se ut i framtiden. Mycket av debatten har hittills rört linjerna i söder och den tvärgående linjen, medan den norra nästan inte alls fått del i rampljuset.
Obunden samling, och här kan man förmoda att den tidigare ministern Wikström är arkitekten, lade i sin skuggbudget fram förslaget om att renodla trafiken till de större öarna, men att samtidigt utöka trafiken med en andra färja på norra linjen.
Det är ett frånsteg från de tankar Wikström hade i januari 2023 då han funderade kring att dela upp norra linjen på två, en mellan Hummelvik och Kumlinge, och en från Kumlinge till Brändö. Också den lösningen borde diskuteras rejält när LR funderar på hur framtidens trafik ska se ut.
Skärgårdstrafiken är en av de stora framtidsfrågorna i åländsk politik, därför förtjänar den en debatt som är betydligt bredare än dagens köpslående om enstaka turer och avgångar. Börja med de stora frågorna, det är där de stora pengarna finns.
Jonas Bladh
