Den 12 november håller Centern stämma och inför stämman har partiets valberedning tagit fram ett förslag på partiets nya presidium. Annika Hambrudd föreslås som ordförande och hela tre olika personer föreslås som vice ordföranden; Jesper Josefsson, Robert Mansén och Liz Mattsson.
Förslaget är föga överraskande. Dessa politiker var partiets röstmagneter och kommande stjärnor. Generationsskiftet inom partiet har således förberetts väl och visar på en styrka och bredd inom partiet.
Att Annika Hambrudd föreslås som ny ordförande för Centern var väntat. Med ministererfarenhet och som sittande vice lantråd förefaller valet sig naturligt. Hambrudd har även ett tilltal som verkar ge förtroende i Centerleden och dessutom är hon välförankrad i den åländska landsbygdens vardag. Men förslaget av nytt presidium blottar en rad luckor som kan bli dyrbara för partiet.
Delat ansvar är inget ansvar – brukar det heta. Att ha tre olika vice ordförande förutom en ordförande kan i bästa fall ses som en styrka, men det kan även ses som ett svaghetstecken. För är det något vi med säkerhet kan säga om åländsk politik, och för övrigt även annan politik, är att vi lever i tider där ordföranden står allt mer i centrum. Det är kring ordföranden man samlas och det är hen som i första hand ska dra röster. Det finns en risk för Centern att valet att lyfta fram fyra personer, som mer eller mindre ledare av partiet, bidrar till en bild av otydlighet och ett parti utan tydligt ledarskap. Vem är det egentligen som för partiets talan?
Att dessa individer ska ha olika sakområden är givetvis en styrka, men för tydlighetens skull hade det varit bättre för partiet om det i första hand skulle ha presenterats som politiskt sakkunniga och inte som vice ordföranden – även om formalia kanske säger annat. För nu lanseras bilden av ett parti med flera ledare.
Ser vi mer på vilken politik som Centern kommer att bedriva är det troligt att den nya ledningen leder partiet mer mot mitten, vilket är tydligt då vi ser på den politik föreslagna politikerna fört i lagtinget. En politik som partiet även uppvisat tidigare till exempel under Roger Nordlunds ledning. Ett parti som söker mer konsensus och brett samarbete än en ett som uppvisar en egen tydlig linje. Samtidigt som detta kan vara realpolitiskt framgångsrikt finns risken att man blottar sig.
I samma veva som partiet söker sig mot en bredare konsensuspolitik så ökar risken för att man tappar väljare till andra partier.
Det är till exempel tydligt att partiets samarbete med Liberalerna och Socialdemokraterna öppnar för Obunden samling, Moderaterna, Ålands framtid och Pro Åland. Långt ifrån alla inom Centerleden känner sig bekväma med den politik som nu förs och att den traditionalism som många gånger präglar den åländska landsbygden inte får uttryck i politiken. Det är även troligt att partiets plats som en stark självstyrelseröst utmanas då den föreslagna kvartetten än så länge inte utmärkt sig inom området.
Centern får, trots allt, med den nya kvartetten en möjlighet att ha en mindre politisk konfliktfylld vardag, vilket även kan vara välkommet bland väljare. Samtidigt finns risk att man tappar i sting och utmanas av andra partier.
Det tål dock att komma ihåg att Centern är ett parti med stor partitrogenhet bland sina väljare – det vill säga att många röstar på partiet i första hand och person i andra. Men det nya ledarskapet får förbereda sig på attacker från höger, från de som vill stärka självstyrelsen och inte minst från de som vill se en mer traditionsenlig landsbygdspolitik. Det är långt ifrån säkert att man lyckas med en sådan balansakt – oavsett hur skicklig konsensuspolitiker man än är.
Daniel Dahlén
