Våra ukrainska vänner lider helvetets inferno. Medan ukrainska män och kvinnor offras vid fronten för att försvara sitt land söker civila, barn, mödrar och äldre undfly döden i sönderbombande skyddsrum. Många, i synnerhet i de östra och sydöstra delarna av landet, söker den sista säkerheten förgäves.
Enligt den uppdatering som finns från FN:s flyktingorgan UNHCR behöver minst 14,6 miljoner nödhjälp för att klara vardagen. Sex miljoner är på flykt i Europa. Var tredje ukrainare har tvingats lämna sitt hem. 1,4 miljoner bostäder har förstörts i kriget.
Det är svårt att fatta att detta händer med bil drygt 1.250 kilometer bort där vi nu förbereder julfriden. De numera 32 Natoländerna höll tidigare i veckan ett statschefsmöte i syfte att försäkra sig om alliansens och EU:s ekonomiska förmåga att säkerställa Ukraina militärt och ekonomiskt stöd. Uttalandet från Natos nya generalsekreterare, nederländska Mark Rutte: ”Ukrainas rätta plats är i Nato”, talar sitt tydliga språk.
Tiden att i ett mycket pressat men även taktiskt läge, precis inför fredens och glädjens jul- och nyårshögtid och återinträdet av en mycket kolerisk (oberäknelig) amerikansk president, är givetvis mycket väl vald av vår regering. I sig är varje euro i stöd till våra oförsonligt och oförskyllt drabbade vänner i Ukraina ett livsviktigt stöd för att överleva och försvara sitt land. Varje pantkvitto, förnödenheter och nödvändigheter som våra fantastiska frivilliga samlar in och förmedlar, räddar liv.
Landskapsregeringen vill vara det goda hjärtat men utmanar sin egen politiska befogenhet att utan beredning, politisk sondering och än mindre lagtingets bifall besluta om ett stöd på tre miljoner euro från Paf-medel. Varför? Syftet är behjärtansvärt. Men samtidigt bland de mest politiskt korkade bland välvilliga beslut som fattats.
I stället för att skapa och föreslå kostnadsinbesparande reformer mjölkar man ytterligare en gång Paf-kossan med hänvisning till den mycket tvetydiga och vid det här laget vid bristningsgränsen gjorda tolkningen om vad vinsten från Paf kan användas till. I landskapsförordningen från 1993 står det att avkastningen, förutom allmännyttigt, kan användas till ”annat allmänt ändamål”. Hur den tvetydigt, knasiga lagstiftningen kom till får tillskrivas de dåvarande beslutsfattarna, men används nu för att framstå som hjältemodig.
Extra intressant är att finansminister Mats Perämaa (Lib) i ena stunden, i budgeten för 2025 manglar fram fem miljoner euro från Paf-medel för att balansera underskottet i finanserna med brasklappen att lag- och finansutskottet ska se över fördelningsprinciperna för Paf-medel, för att i nästa vara god med att använda Paf-medel till en renovering och utbyggnad av sjukhuset. Och så nu tre miljoner till Ukraina.
Även om syftet är behjärtansvärt och nödvändigt drar sig inte finansministern och regeringen, i brist på konkreta ekonomiska reformer, än en gång att dra i den till synes aldrig sinande Paf-spenen. Kanske något för ÅCA? I eftertankens kranka blekhet avslöjar nog talman Jörgen Petterssons (C) kommentar i Ålands Radio regeringsmaktens avsikt att få ett internationellt erkännande med medalj på bröstet:
”Vill man översätta, så innebär det en hundring per ålänning. Skulle alla i Europa bidrag med en hundring var så skulle det här kriget vara över”.
Det överträffar till och med Donald Trump. Men tänk om Paf hade fått stå i rampljuset som donator? Värdet av den möjligheten att stärka varumärket och nå nya marknader hade håvat in många miljoner mer än vår regering gör av med för att vilja stå på politisk piedestal.
