EU-kommissionen har lämnat sitt förslag till fiskekvoter i Östersjön för 2024 och går den här gången betydligt längre än vad man tidigare gjort. Förslaget är att åtminstone tillfälligt sätta stopp för fiske av både strömming och lax för att ge bestånden en chans till återhämtning efter decennier av överfiske.
I grunden en god tanke, men den är både feltajmad och -dimensionerad. Forskare och kustfiskare har redan i många år slagit larm om att strömmingsbeståndet i Östersjön håller på att kollapsa – men till synes för döva öron.
Det ska sägas att EU brukar hålla sig till det så kallade MSY-intervallet för maximalt hållbart uttag som ICES vetenskapliga råd varje år lämnar, i fjol sattes kvoterna dessutom med en liten säkerhetsmarginal. Men hur är det möjligt att de vetenskapliga råden som för två år sedan lade grunden för rejäla höjningar av kvoten (även i fjol höjdes kvoten i Centrala Östersjön men den sänktes dock i Bottniska viken) nu får kommissionen att föreslå ett totalstopp?
Det är helt uppenbart att datan som de vetenskapliga råden bygger på inte ger en helt tydlig bild. Hur skulle ovanstående annars vara möjligt? Hur kan de vetenskapliga råden kasta så mycket?
Det säger väl egentligen sig självt att vi inte kan ha en klar bild av hur många fiskar det finns i Östersjön och det enda rätta vore att sätta långsiktiga strategier, något som hade varit lättare om EU fortfarande använde sig av modeller som baserade sig på försiktighetsprincipen.
I våras meddelade den svenska havs- och vattenmyndigheten dessutom att det sker en omfattande felrapportering av fångster av fisk i svenska vatten, framför allt från fiskeindustrins stora industritrålare och av samma aktörer som varje år lobbar för ännu högre kvoter.
– Det skulle kunna vara så att man medvetet väljer att rapportera fel, sade då myndighetens chef Martin Bjerner till SVT.
Att de vetenskapliga råden och fiskepolitiken kastar så mycket är i sig en anledning att tänka till, och det är lätt att ha förståelse för kritiken mot de tvära kasten. Det verkar inte finnas någon linje.
Hur ska yrkesfisket, oavsett om det handlar om en ensam kustfiskare eller om stora industritrålare, kunna planera upp sin verksamhet med sådan osäkerhet? Ena året kan höjda kvoter locka till satsningar och investeringar i nya fartyg, för att nästa år helt och hållet slå undan benen för verksamheten.
Men ännu är inte sista ordet sagt. Undertecknad pratade själv med en dansk företrädare för fiskeindustrin för ett år sedan och spottet flög genom telefonen när han rasade över de kvoter EU då hade beslutat om, och då var det långt ifrån tal om något totalstopp.
Det lär koka nere i Danmark just nu.
Tyvärr är det ju så att det är påtryckningar från fiskeindustrin som många gånger sätter kursen, och det är klart att ett totalstopp, om man ser det ur ett större perspektiv, får allvarligare ekonomiska konsekvenser för samhället i Östersjöregionen än vad det får för det åländska. Samtidigt är det orättvist att ett fåtal åländska fiskare och turistföretagare ska få lida på grund av andras fel.
I Sverige står 20 båtar för 95 procent av landets totala fångst och över 90 procent av all fångad fisk i Östersjön används som foder i laxodlingar och minkfarmar. Det är dit insatserna borde riktas i stället för mot hållbart fiske som bidrar till den lokala livsmedelsförsörjningen och fritidsfiske som gynnar turismen.
Det är dags för EU att stoppa de stora spelarnas ekonomiska intressen åt sidan. Lärde man sig ingenting av hur det gick med torsken? Samtidigt måste landskapsregeringen göra allt man kan för att åtminstone få till någon form av undantag för fritidsfisket och det småskaliga yrkesfisket.
Kevin Eriksson
