I år budgeterar landskapet Åland med ett underskott om i runda slängar 19 miljoner euro. Det är en rejäl ökning från de 11-12 miljoner som fjolårets budget förutspådde. Samtidigt har landskapets intäkter aldrig varit så höga som under de senaste åren, mycket tack vare engångseffekter av bytet av system för Ålands finansiering.
Trots att intäkterna har ökat med tiotals miljoner har landskapsregeringen (LR) och lagtinget alltså godkänt att utgifterna ökat ännu mer.
I det läget är det föga överraskande att en majoritet av ledamöterna i LR och lagtinget anser att en sanering av den offentliga ekonomin kommer att bli en av de viktigaste frågorna under nästa mandatperiod. Man kan också undra hur de övriga 16 ledamöterna inte ser ekonomin som en av de stora utmaningarna efter valet.
Man kan undra varför inget har gjorts under den här mandatperioden för att stävja förfallet i den åländska ekonomin. Visst, det första två åren av mandatperioden gick i princip all kraft åt till att hantera en pandemi och ett demokratiskt, rättsligt läge vars like ingen av oss sett tidigare.
Men efter att pandemins grepp lossat allt mer har avsaknaden av finanspolitiska ambitioner i regeringskoalition varit frapperande. Man har förvisso arbetat i en parlamentarisk grupp och där kommit fram till att ett nytt finanspolitiskt ramverk ska införas, vilket är mycket bra. Men det är ett verktyg, ingen vision om hur landskapets ekonomi ska komma på fötter.
I stället har man anställt fler och alltså låtit kostnadsutvecklingen överstiga den stora inkomstökningen vilket lett till ett kraftigt utökat budgetunderskott.
LR:s budskap vid presentationerna av de två senaste budgetförslagen har varit att man inte vill spara i oroliga tider, inte dra åt några svångremmar. Problemet är då att man skapat ett sämre utgångsläge för den regering som ska sätta det finanspolitiska ramverket i sjön.
Ramarna har, så att säga, utvidgats redan på förhand. Att spara i offentlig ekonomi är alltid betydligt svårare än att öka utgifterna. Inte minst eftersom det riskerar röster, någon drabbas ju alltid av inbesparingar.
Problemet är att alla drabbas förr eller senare av en slösaktig hållning till ekonomin.
I Ålandstidningens enkät framhåller flera politiker ur regeringsblocket vikten av att strama åt utgifterna och skapa en budget i balans som en av de viktigaste frågorna under den kommande mandatperioden. En av dessa är självaste finansministern, Roger Höglund (C), som skriver: ”Finanspolitiska ramverket är ingen lösning i sig men ett gott verktyg. Behövs prioriteringar på ett annat sätt än i dag”.
Hans partikollega Jesper Josefsson (C) instämmer: ”Vi behöver få kontroll över kostnadsutvecklingen då det i sig berör exakt alla andra frågor”.
Antingen har något ändrats radikalt i Centerns syn på läget i ekonomin, eller så har Höglund och Josefsson inte fått gehör för dessa tankar tidigare.
Liknande resonemang syns från båda de andra regeringspartierna, Moderaterna och Obunden samling. Tage Silander (MSÅ) skriver exempelvis att om något kostar mer så måste man ta pengar från något annat, inte utöka budgeten.
Stellan Egeland (Ob) är mer rakt på sak. ”Vi verkar aldrig hitta någonstans som vi kan spara, i stället så ökar utgifterna ständigt. Här krävs tyvärr obekväma beslut och prioriteringar. Vi har varit för veka på den punkten.”
Inte heller Silander och Egeland tycks ha fått gehör för sina tankar i regeringskoalitionens budgetsamtal.
Hur blir det då nästa mandatperiod? Kommer det att ske inbesparingar?
Just nu leder Liberalerna stort i de undersökningar som gjorts av Åland Gallup. John Holmberg (Lib) har under mandatperioden framstått som den kanske främsta ”höken” i debatten om landskapets ekonomi och ifrågasatte härom dagen varför det inte förs samarbetsförhandlingar i offentlig sektor när pengarna tryter.
Men frågan är om Holmbergs hårda ekonomiska politik är den som liberalerna ska styra med? I ett inlägg på Facebook skriver partiet, efter ett besök vid ÅHS, om flera områden inom vården som det behöver satsas på. Men inte ett ord om inbesparingar.
Läget i landskapets ekonomi är ansträngt. Kassan är förvisso stadd, men det förändras snabbt med budgetunderskott i 20-miljonersklassen och en trend som visar på att kostnaderna stiger utan vidare kontroll.
Landskapets folkvalda har helt rätt i att detta är den stora utmaningen för nästa lagting och regering, men då måste man också gå från allvarsamma ord till handling.
Det har man inte gjort hittills.
Jonas Bladh
tel: 266 38
