Det är både lätt och naturligt, kanske till och med oundvikligt, att hemfalla åt dystra tankar och en känsla av maktlöshet ibland. Kanske till och med ge upp och låta sig dras med i fallet.
2024 är det varmaste år som hittills uppmätts på jorden, krig och konflikter dominerar nyhetssändningar, demokratin ifrågasätts och Nobelpristagare varnar för att artificiell intelligens kan utplåna mänskligheten om 20 år. På hemmaplan brottas vi med ekonomiska underskott, en åldrande befolkning och ständiga stridigheter i parlamentet. Väster och öster om oss ökar gängvåldet och vi har även fått en släng av det till Åland.
Väljer man att fokusera på eländet – vilket samtidigt är alldeles nödvändigt – behöver man inte lida brist på sysselsättning. Frågan är bara hur vi gör det. Och här måste vuxenvärlden ta ett större ansvar!
Yngre barn är som små svampar, de suger åt sig allt de hör och förnimmer. Allt vad föräldrar, lärare eller andra auktoriteter säger tas okritiskt för sanning. Är vi oroliga blir de oroliga, så enkelt är det. Äldre barn, eller unga vuxna, är på många sätt och vis mer ifrågasättande och källkritiska än vad tidigare generationer varit, men de påverkas förstås av den miljö de vistas i.
Vi vuxna måste med andra ord ge akt på vad vi förmedlar till barnen. Diskussioner om dystopiska undergångsscenarier vid middagsbordet leder i bästa fall till ilska gentemot samhällets flathet och skapar handlingskraft. Men risken är också stor att det göder pessimism och cynism och en känsla av att inget spelar någon roll.
Många unga känner i dag ångest inför framtiden. Hur vuxna väljer att tackla de problem som världen står inför smittar av sig på yngre generationer. Och det är just det här ”huret” som är så outsägligt viktigt. Vi måste visa våra unga att det finns hopp, att det finns en framtid värd att kämpa för.
Vi måste lyfta fram de goda exemplen, skapa en känsla av trygghet i det som kan upplevas som kaos, men också visa att det finns konkreta saker som man själv kan göra. Medvetenhet om tingens ordning är viktigt för att skapa engagemang och förändring. Men gränsen mellan att få energi att ta tag i problemen, eller urlakas helt, kan vara hårfin.
Hopp och framtidstro är något av det finaste – och viktigaste – vi kan ge våra unga. De ska få möta livet med allehanda drömmar, och en övertygelse om att vi tillsammans kan skapa något bättre. De ska veta att det de gör och tror på spelar roll; de ska inte tvivla på sin förmåga att flytta berg.
Ofta sätter vi vårt hopp till kommande generationer. Inte sällan konstaterar vi att barnen är mycket klokare än vi någonsin varit. Men vi måste också ge dem förutsättningarna att vilja kämpa för framtiden.
Vi ska givetvis inte ducka de svåra frågorna. Och vi måste tillåta oss att bli ledsna, arga eller till och med uppgivna ibland. Vissa saker kan vi heller inte rå på, och vi måste även hitta en acceptans i det.
Men vi måste ta ett större ansvar och tänka på vad vi gör och säger. Vi måste till exempel inte diskutera våra mörkaste tankar när barnen är med, det kan vänta. Och vi måste vara beredda på att förklara och svara på svåra frågor på ett nyanserat och balanserat sätt. Barn ska inte behöva bära världens bekymmer på sina axlar.
Sandra Widing
tel: 26697
