Processen med att slå samman 16 kommunala socialkontor till ett enda fick en minst sagt knackig start, dels beroende på att sammanslagningen inte föregicks av någon successiv överlämning av klient- och ärendeuppgifter, dels också på grund av stor variation i kommunernas sociala administrationssystem. Allt skulle ske över en natt, vilket skapade kaos – ett administrativt haveri som givetvis bör ha förutsetts av såväl politiker som ansvariga tjänstepersoner.
Sakta men säkert har KST fått bättre ordning på klient- och ärendehanteringen. Kritiken från klienter och anhöriga över långa handläggningstider och uteblivna uppföljningsmöten har stundtals varit befogat hård. De som berörs av social service är oftast en utsatt grupp i beroendeställning varför det är särskilt viktigt att verksamheten fungerar och helst även är uppsökande.
Kommunerna lyckades efter utdragna förhandlingar komma överens om kostnadsfördelningen för KST. Upplägget tar hänsyn till både antalet invånare och skattekraft och bygger på ett solidariskt tänk där de stora och mer välbärgade kommunerna tar ett större kostnadsansvar.
Men redan efter det första verksamhetsåret hördes kritik över kostnadsfördelningen och att verksamheten kostar för mycket. Därefter har kommunernas krav på kostnadsminskningar varit återkommande inför varje budgetår. Lumparland aviserade till och med i ett skede att kommunen inte har råd att betala sin del av KST-notan.
Förre KST-ordföranden Runar Karlsson har dragit ett tungt lass i att försvara verksamheten med hänvisning till att det mesta av servicen är lagstadgad. Ska man leta inbesparingar är det kanske inom den högre administrationen man bör titta.
Lönerna i chefsledet blev från början väl tilltagna med motiveringen att de måste vara konkurrenskraftiga. I konkurrens med vad? På den lokala arbetsmarknaden torde antalet chefstjänster inom den sociala sektorn vara ganska begränsat.
Det här har lett till en betänklig löneskillnad mellan anställda ute i verksamheten och chefer, vilket försvårar rekryteringen av omsorgspersonal och samtidigt driver på kostnadsutvecklingen.
Så vad blev det av KST? Blev det som kritikerna befarade: en koloss på lerfötter med för åländska förhållanden en allt för stor administration där både klienter och personal riskerar gå vilse?
Som med alla organisationsförändringar, särskilt av den här storleken, ska det givetvis utvärderas. Senast 2025 då KST är inne på sitt femte verksamhetsår bör en konsekvensanalys av reformen genomföras.
En åtgärd som kan övervägas omgående är att separera funktionsservicen till en egen fristående enhet. Man bör ha i åtanke att specialomsorgen för personer med intellektuell funktionsvariation är så pass omfattande att den tidigare var ett eget förbund.
Samtidigt bör regering och lagting utvärdera om kommunalförbund är den optimala verksamhetsformen för en så stor och bred serviceorganisation som KST. Få eller inget kommunalförbund har hittills fungerat smärtfritt. Tvärtom.
Det vore intressant med en seriös utredning vilka fördelar och samordningsvinster med till exempel ÅHS det finns om KST underställs landskapet. Verksamheten finansieras då med gemensamma åländska medel och kommunerna skulle kunna koncentrera sig på skola, barn- och äldreomsorg.
Ove Andersson
