På knappt två veckor har jihadistgruppen Hayat Tahrir al-Sham (HST), tillsammans med flera andra grupperingar, lagt stora delar av Syrien under sin kontroll. Och under helgen nådde så den snabba revolutionen huvudstaden Damaskus där HST kunde ta kontroll utan större strider.
Samtidigt flydde, av allt att döma, diktatorn Bashar al-Assad ur landet. Exakt vart han tagit vägen är i skrivande stund oklart. Kanske har han och hans familj sökt skydd hos allierade Ryssland, kanske omkom han i en flygkrasch när det plan som al-Assad tros ha flytt i försvann från radarn.
Oavsett vilket innebär maktövertagandet i Damaskus att över 50 år av diktatorstyre av far och son al-Assad är slut. Efter årtionden av politiskt förtryck, av fängslanden av oliktänkande och mord av motståndare har tiden runnit ut för diktaturen.
Eller har den det? HST:s ledare, Abu Mohammed al-Jolani, är den nye ledaren i Syrien och svaren på frågorna om vad som händer nu är i dag okända.
HST stammar från al-Qaida, men HST bröt banden med den ökända terrororganisationen för åtta år sedan och har sedan dess försökt tona ned den islamistiska retoriken. Bland annat har al-Jawlani valt att framträda i uniform snarare än religiöst kopplade plagg. Han har också i flera uttalanden sagt att Syrien ska rymma många olika grupper.
Men det finns de som varnar för att det som sagts inte kommer att vara det som blir verklighet i Syrien efter maktövertagandet. Mellanösternexperten Alexander Atarodi säger till Aftonbladet att HST:s retorik påminner om hur terrorgrupper bruka låta. ”Just nu säger de ungefär samma sak som många terrororganisationer sagt tidigare i samma stadium: Vi kommer ta bort regimen och alla ska få leva i fred. Det säger de för att stämpla sig själva som moderata, för att inte skrämma människor och för att få legitimitet hos befolkningen”, säger Atarodi.
Om det blir fred och utrymme för samexistens för både den nya styrande majoriteten och landets många minoriteter återstår att se. Mest brännande är frågan om kurderna som kontrollerar stora delar av landets nordöstra regioner. Kurderna har under de 13 år som inbördeskriget i Syrien pågått stridit mot såväl IS som al-Assads styrkor och turkiska soldater.
Hur kurdernas situation blir kommer i mångt och mycket att påverka hur den nya situationen i Syrien påverkar omvärlden.
Om kurderna nu på allvar börja verka för ett eget land, ett fritt Kurdistan, lär Turkiet aktivt motverka detta – kanske till och med genom en invasion. De turkiska attackerna i gränsregionerna har varit många under åren, och den turkiska presidenten Recep Tayyip Erdoğan är fast besluten om att kurderna inte ska få ett eget land.
I världspolitiken är utvecklingen i Syrien mycket intressant. Bashar al-Assad har haft starkt stöd från såväl Ryssland som Iran, men båda länderna har under senare år haft fullt upp med egna krig. Ryssland i Ukraina och Iran genom sina proxygrupper som Hamas i Palestina, Hizbollah i Libanon och Huthi i Jemen.
Utan stödet från Ryssland och Iran föll al-Assads regim ihop som ett korthus på mindre än två veckor. Men det är inte bara ett fall för den syriske presidenten, utan också en prestigeförlust för Ryssland och Iran.
Vad som komma skall vet i dag ingen. Kommer maktövertagandet att leda till ett nytt och blomstrande Syrien, ett islamistiskt kalifat – eller ett på nytt uppblossande inbördeskrig?
Under al-Assaddiktaturen och inbördeskriget har miljoner syrier flytt både inom landet och till andra länder. Frågan är om den nya vardagen i Syrien leder till att många flyktingar kan återvända hem – eller om Europa snart står inför en ny flyktingkris när landet på nytt slängs in i osäkerhet och våld.
Det vi vet i dag är att många jublar över att en hänsynslös diktator har fallit, men också är oroliga över vad det nya styret innebär när jublet tystnar.
Jonas Bladh
