Den åländska demilitariseringen styrs av två likvärdiga fördrag. Dels konventionen från 1921, dels 1940 års Moskvafördrag.
1921 beslöt det internationella samfundet att Åland skulle tillerkännas Finland, men med suveränitetsinskränkningar varav en var att Åland skulle vara demilitariserat och neutraliserat genom en internationell överenskommelse.
Moskvafördraget mellan Finland och Sovjetunionen, vilket till de delar som berör bland annat Åland även bekräftades mellan Ryssland och Finland 1992, framkommer därutöver tydligt att Finland förbinder sig till en demilitarisering av Ålandsöarna och att dåvarande Sovjetunionen, och sedermera Ryssland, får rätten att inneha ett konsulat samt övervaka demilitariseringen.
Det finns de debattörer som hävdar att dessa fördrag samt konventioner är föråldrade och att ingen större vikt ska tillställas dessa. Däremot är det tydligt att ett flertal experter inom området inte delar den uppfattningen utan att konventioner och fördrag fortfarande gäller. Vilket även påvisades genom den stora diplomatiska uppslutningen vid högtidlighållandet av demilitariseringen i oktober 2021. Dessutom är demilitariseringen och neutraliseringen även en del av Finlands anslutningsavtal till den Europeiska Unionen.
För den som följer Ålandstidningens serie kring demilitariseringen samt neutraliseringen av docent Kenneth Gustavsson blir bilden av de historiska skeendena väldigt tydliga. Det framkommer även att Sovjetunionens agerande kring Vinterkriget 1939 är väldigt likt skeenden kring kriget i Ukraina. Men framför allt blir det tydligt vilken roll Ryssland historiskt spelat kring demilitariseringen samt neutraliseringen.
Att det inte enbart är ett historiskt intresse bekräftas även av Rysslands ambassadör till EU, Vladimir Chizhov. I rysk media framförde Chizhov tidigare oro kring Finlands syn på överenskommelsen mellan staterna gällande Åland i och med Finlands anslutning till Nato. En oro som vi även historiskt sett ryska företrädare visa – inte minst i juni 1940 då den sovjetiske utrikesministern Vjatjeslav Molotov kallade upp Juho Paasikivi och ifrågasatte varför Finland hade militär närvaro på öarna.
Åland är intressant ur ett ryskt perspektiv och det är synnerligen uppenbart att Ryssland vill se Åland fortsatt demilitariserat samt neutraliserat. Och det är lätt att hålla med äldre forskare Saila Heinikoski vid Utrikespolitiska institutet när hon tidigare i veckan kommenterade enkäten i HBL när hon sade att enkätsvaren inte är överraskande då det är tydligt att folk inte känner till demilitariseringen. Hon konstaterade även att demilitariseringen inte ensidigt går att avskaffa från finländsk sida.
Samtidigt som det råder stora kunskapsluckor kring demilitarisering och neutraliseringen, både här och i Finland, blir det tydligt att många av oss ålänningar saknar djupare kunskap kring demilitariseringen och neutraliseringens roll under andra världskrigets fasor. Att vi lätt glömmer bort att Åland hösten 1939 genast drogs in i Vinterkriget, men att vi klarade oss med ett 20-tal bombanfall mot sjöfarten plus ett mot Väster hamn. Men kanske främst att det överfördes en förstärkt cykelbataljon, fem kustbatterier som sedan kompletterades med 1.800 frivilliga i Ålands Hemvärn plus 1.000 frivilliga lottor i Ålands Hemvärnskvinnor. Därutöver var det många åländska sjömän som fick sätta livet till under kriget, men även många ålänningar som utförde hjälparbete på plats genom att till exempel hjälpa till med skörden i det krigshärjade Karelen. Kriget var således synnerligen närvarande i den åländska vardagen.
Den som kan sin historia förstår även sin samtid. Därför är det viktigt att vi inte låter oss styras av enkla enkätsvar och drar för enkla slutsatser. Demilitariseringen och neutraliseringen är mer komplex och del av en mångfacetterad historia, men även nutida realiteter. Något som ni kan ta del av i Kenneth Gustavssons pågående serie i Ålandstidningen, men även veckans Ledarpodd där Kenneth är gäst.
Det är upp till oss ålänningar att förstå demilitariseringen och neutraliseringen på djupet. För den påverkar både oss och kommande generationer
Daniel Dahlén
