De flesta ålänningar kan säkert berätta exakt vad de gjorde när nyheten om Estonias förlisning strax utanför finska Utö basunerades ut. Det är ett sådant ögonblick där hela ens världsbild kullkastades på bara en sekund. Förutom det alldeles uppenbart sorgliga i att 850 personer miste livet sattes alla tidigare sanningar på spel.
Det var nästan obegripligt att ta in: Ett fartyg har sjunkit här, mitt i vår trygga vardag. Med världens säkraste sjöfart. Hur är det ens möjligt?
Även om ingen ålänning omkom i katastrofen hade många ålänningar en relation till färjan eftersom hon bara några år tidigare trafikerat under namnet Viking Sally. Hade man inte arbetat ombord hade man med stor sannolikhet någon gång rest med henne.
Trots att det har gått 30 år sedan olyckan är Estonia fortfarande ett öppet sår. Mycket för att det är den största katastrofen i Östersjön i efterkrigstid, men också för att det fortfarande finns så många obesvarade frågor. Flödet av konspirationsteorier tar aldrig slut.
Vi kan till exempel inte med säkerhet säga att förlisningen berodde på dåligt sjömanskap eller eftersatt underhåll – eller kanske både och. Ingen har utkrävts straffrättsligt ansvar för det som hände, och de som på olika sätt drabbades av olyckan får inget riktigt avslut. Att kropparna av de som omkom i olyckan aldrig bärgades är också ett trauma för många anhöriga. Den enda grav de har att gå till är ett stort öppet hav.
Även om det som hände Estonia aldrig borde ha hänt, blev olyckan – på det mest fruktansvärda sätt man kan tänka sig – en ögonöppnare i branschen. Säkerhetsfrågor var givetvis viktiga redan innan, men nu letade de sig också in i det offentliga samtalet. Hela branschen hade fått sig en rejäl törn, passagerarsiffrorna sjönk, och allmänheten krävde garantier för att något liknande aldrig skulle inträffa igen; förtroendet för rederierna var rejält naggat i kanten och man måste visa att man tog oron på allvar.
Efter olyckan inleddes ett omfattande säkerhetsarbete som resulterade i många konkreta förbättringsåtgärder. I dag ska det som hände Estonia inte kunna ske.
Förutom att besättningarna ombord på fartygen är bättre utbildade i att hantera krissituationer är fartygen också till sin konstruktion säkrare. Efter Estoniakatastrofen infördes krav på bogvisir med starkare fästen samt vattentäta skott i lastutrymmena, till exempel. Även evakuerings- och livräddningssystemen uppgraderades.
Dessutom automatiserades och förbättrades sjötrafikövervakningen för att räddningscentraler bättre skulle kunna lokalisera och hjälpa ett fartyg i nöd. Efter katastrofen infördes även striktare inspektioner av fartyg.
Flera av de ovan nämnda åtgärderna är sådana som passagerarna inte märker, men vetskapen om att säkerheten prioriteras och utvecklas är i sig betryggande.
Givetvis kan man inte förutse alla olyckor, och givetvis kan det slarvas med underhåll och inspektioner. Mänskliga misstag sker. Men olyckor av Estonias dignitet måste undvikas till varje pris.
Sandra Widing
tel: 26697
