Kritikstormen lät inte vänta på sig: Sanna Marin förstör förtroendet för sig själv, regeringen och regeringens smittskyddsrekommendationer.
Från ett annat håll gapas det om ett drev mot henne för att hon är kvinna. Att hon granskas hårdare än en man hade gjort i hennes ställe, att klimatet för kvinnliga politiker är orimligt.
Låt oss sansa oss ett ögonblick och ta det från början. Sanna Marin satt i ett möte med utrikesministern Pekka Haavisto (Gröna) i fredags. På lördagen var hon ute och åt middag när hon fick reda att han hade testat positivt för covid-19.
Meddelandet från Sanna Marins statssekreterare var, enligt Marins utsago, formulerat så att hon tolkade det som att det inte skulle behövas några ytterligare åtgärder i och med att hon är dubbelvaccinerad. Det skickades till hennes riksdagstelefon, den hon själv säger att hon använder mest.
Från middagen bar det vidare på nattklubb. Senare skickades ett sms om att Sanna Marin skulle självisolera sig, men till den regeringstelefon hon medvetet lämnat hemma. Enligt henne själv såg hon meddelandet först på söndagen.
Det är alltså tydligt från den information som kommit fram att kommunikationen inom statsförvaltningen inte har fungerat som den ska. Uppmaningen om självisolering skickades kanske till rätt telefon, baserat på ärendets typ, men den skickades inte till samma telefon som meddelandet om att Pekka Haavisto testat positivt kom till.
Enligt uppgifter råder dessutom strängare rekommendationer för ministrarna i Finlands regering än för allmänheten. Dessa gör gällande att man ska undvika kontakt med andra om man blivit exponerad för covidsmitta, även om man är dubbelvaccinerad.
Det är uppseendeväckande att det första direktivet till statsministern motsade riktlinjerna helt och hållet.
Det här är saker Sanna Marin själv påpekade i den avbön hon gjorde för pressen på onsdagen. Spelar de någon roll? Ja.
Självklart måste informationen i en och samma fråga och under samma dag, även till statsministern, vara enhetlig och gå genom samma kanaler hela tiden. Lika självklart är det att en uppmaning om självisolering inte kan räknas som lyckad om det inte är säkerställt att meddelandet är mottaget, uppfattat och avses efterföljas. Däremot duger det inte som enda förklaring.
När den generella rekommendationen till ministrarna är att de ska självisolera sig om de får reda på att de blivit exponerade för smitta, oavsett om de är fullvaccinerade eller inte, ska det vara självklart för statsministern att följa det.
Säger hennes statssekreterare något annat kan det orimligen vara bara det som gäller. Då får statsministern göra ett mer ansvarsfullt övervägande, kontrollera med fler vad som gäller.
Eller helt enkelt ta det säkra före det osäkra, vara ansiktet utåt för att vara försiktig, och gå hem.
De upprörda känslorna kokar, för de flesta, ner i att landets högsta beslutsfattare borde vara den första att följa de rekommendationer hon har beslutat om. Svårare än så är det inte.
Sanna Marin är garanterat lika utled på pandemin som alla andra – hon är människa som alla andra. Men alla andra är inte statsminister.
Det är ett jobb som kommer med vissa förväntningar, visst ansvar, visst eget omdöme.
På andra håll går man till storms med argumentet att kritiken aldrig blir lika hård mot högt uppsatta män som tabbar sig. Lagtingsledamoten Camilla Gunell (S) kallar det ”orättvist” att Sanna Marin nu ”jagas” för att ha gått på nattklubb.
Låt oss då minnas tillbaka ett år, till när Sveriges dåvarande statsminister Stefan Löfven (S) gjorde sig skyldig till ”julklappsgate”, vågade visa sig ute i trånga butiker mitt i julruschen. Eller när Ålands näringsminister Fredrik Karlström (MSÅ) skippade den frivilliga karantänen efter sin julresa till Sverige för att kunna medverka i Steel FM-hjälpen.
Camilla Gunell var första undertecknare på ett spörsmål som följde Fredrik Karlströms agerande. Spörsmålets kärnfråga var hur förtroendet för rekommendationerna ska återskapas och hur viljan att efterfölja dem ska stärkas om inte ministrarna själva gör det. Samma fråga är aktuell nu.
Det är inte orättvist att ifrågasätta det, det är rimligt.
Tidigare i höstas fick presidenten Sauli Niinistö veta att han blivit exponerad för covid-19.
Han självisolerade sig, trots sina två sprutor, och ställde in allt program tills han testade negativt kort därefter.
När han på Twitter gick ut med informationen om att han inte var smittad och att agendan återupptogs passade han på att hälsa att vaccinet helt klart fungerar.
Någon skandal kring att han valde att vara försiktigare än vad som sades i rådande rekommendationer har det inte funnits utrymme för.
Nu har Sanna Marin gjort två negativa test efter helgens utekväll, men kritiken mot hennes agerande står kvar. Sist och slutligen handlar det om signalvärdet i agerandet hos landets främsta företrädare.
