När förslaget till ny näringsrätt presenterades togs det väl emot av det åländska näringslivet. Efter år av önskemål kom landskapsregeringen äntligen till skott och en ny progressiv lagstiftning presenterades. Men säg det roliga som varar.
Efter att Högsta domstolen och Ålandsdelegationen granskat förslaget till ny lagstiftning är den nya lagen i gungning och återigen väcks röster om vilken roll den åländska självstyrelsen har i förhållande till grundlagen.
Inskränkningarna i näringsutövningar är inte en ursprunglig del av Ålandsöverenskommelsen. Däremot fanns det redan tidigt ett resonemang kring behoven av ett nationalitetsskydd som skulle omfatta näringslivet på Åland. Allt för att bevara språkbalansen.
Den första självstyrelselagen innehöll inte några inskränkningar av bedrivande av näring på Åland – utan frågan fann sin plats först genom den andra självstyrelselagens omfattande tillståndsplikt gällande idkandet av näring.
I dag är näringsrätten en del av Ålandsprotokollet som undertecknades i och med anslutningen till EU. Tack vare detta protokoll kan Åland upprätthålla näringsrätten och jordförvärvsrätten trots att de till många delar står i strikt kontrast med EU:s grundpelare.
När vi diskuterar syftet med näringsrätten, oavsett om det gäller det nya förslaget eller den nu gällande lagstiftningen, måste vi komma ihåg att den är en del av just vårt nationalitetsskydd.
Grundläggande rättigheter har inskränkts för att skydda vårt språk, vår kultur och våra lokala svenska traditioner.
Att ändra på näringsrätten är således inte något de åländska politikerna tagit lättvindigt på utan förändringen av lagstiftningen är ett resultat av många års diskussioner och resultatet är ett förslag som öppnar upp Åland.
På ett sätt är problematiken, som nu uppstått mellan HD, landskapsregeringen och Ålandsdelegationen, inte förvånade. För precis som tidigare lagstiftningsrådet Sten Palmgren har konstaterat är det något i hela lagstiftningssystemet som skaver.
Palmgren har tidigare konstaterat, i en artikel i JFT (Juridiska föreningen i Finlands tidskrift), att självstyrelselagen har försvagats genom att grundlagen ”kör över” självstyrelselagen genom vissa avgöranden från HD. Två principer står mot varandra.
Där självstyrelselagen enbart kan ändras genom överensbestämmande beslut i både riksdag och lagting, men där riksdagen å andra sidan har exklusiv behörighet att lagstifta om lagstiftande, ändring och upphävande av grundlagen.
Att vi nu befinner oss i en situation där olika rättigheter ställs emot varandra och där det åländska nationalitetsskyddet sätts i andra rum är uppenbart. Säkerligen finns det nu gällande juridiska argument för detta. Men det blir än mer tydligt att Åland måste få till en ändring av självstyrelselagen så att vårt nationalitetsskydd genom självstyrelsen inte mister sin grundlagsmässiga karaktär.
För precis som Sten Palmgren konstaterat kan vi annars hamna i ett ”mardrömsscenario” där en nationalpopulistisk riksdag, som är fientligt inställd till Åland, kan beskära lagtingets lagstiftningsmakt genom ändringar i grundlagen eller genom ändrad tolkningspraxis.
Med tanke på vad som sker i vår omvärld, där rättigheter inskränks även i välfungerande demokratier, behöver vi en tydlig plats för självstyrelselagen.
Detta behöver sedan kompletteras med, precis som professor Jan Sundberg tidigare konstaterat (ÅT 9/11-21), med en kultur där förhållandet mellan Åland och Helsingfors bör präglas mer av politiska linjedragningar och bilaterala samtal än som i dag av ”paragrafrytteri i minsta detalj”. Det vinner samtliga parter på.
Daniel Dahlén
