Den trånga åsiktskorridoren stoppar oss från att förstå saker från olika perspektiv. I det långa loppet hämmar det utveckling, både på individuell och samhällsnivå. Att lyssna utan att direkt avfärda är vår tids största utmaning.
Det är enkelt att känna sig nedslagen av utvecklingen av dagens samhälle. Demokratier skälver och förtroendet för politiker minskar på många håll. Populism är enkla lösningar på svåra problem. Partiledardebatter inte bara i Norden, utan även utanför, liknar emellanåt en dokusåpa. Titta bara på de senaste debatterna inför det amerikanska presidentvalet. Retoriken är dyster. Det är nedslående hur man i dagens samhälle bemöter nutidens utmaningar.
De flesta delar bilden av att det som räknats upp ovan är negativt. Men utrymmet man har för att diskutera är litet. Åsiktskorridoren är trång, det finns oftast endast ett rätt sätt och det skapar tidvis en nästan självförvållad censur där personer hellre tiger, än att sticka ut hakan. Ord som ”shaming” eller skam och ”cancellingkultur” förekommer och samtidigt verkar dubbelmoralen vara ständigt närvarande. Men stänger man inte utrymmet för diskussion och självkritik genom att med sociala strukturer och begränsningar inte acceptera eller tillåta en annan åsikt? Är det en pragmatisk väg framåt?
Efter att ha spenderat tio år utomlands till och från, de senaste åren i Asien och nu i Mellanöstern, kan jag absolut medge att jag till en början haft förutfattade meningar om alla ställen jag bott på. Jag var också styrd av värdegrunder och uppfattningar från min uppväxtmiljö. Men med tiden börjar den – till en början relativt enkla uppfattningen om verkligheten – få fler nyanser. Det kanske inte var så enkelt trots allt? Det fanns förklaringar till att systemen var uppbyggda på vissa sätt eller att människorna agerade på ett visst sätt. Och det finns det, alltid.
Med lite perspektiv och öppenhet visar sig världen betydligt mer komplex än vad den först verkade och vad som matas ut i utbildning, nyheter och andra medier. Genom samtal med kollegor, vänner, grannar och chefer har bilden av världen breddat sig. Det har tillåtit mig att se Norden, Europa, västvärlden med en annan lins. Å andra sidan vill de flesta samma sak. Man vill ha ett jobb, ett hem, sjukvård, känna sig trygga och ha en bra livsbalans.
När jag tog studenten pratades det mycket om en sak; hur bra det var att vi tog oss ut i världen – för att komma tillbaka till Åland med nya erfarenheter och idéer. I dag vet jag att det är lättare sagt än gjort.
Hurdant samhälle vill vi ha? Bygger vi det bästa stället vi kan för våra medborgare, kan man göra på andra sätt än vi gör nu? Förstår vi andra system eller har åsiktskorridorens trånga gångar stängt lärdomarna ute? För Ålands del finns alla möjligheter. Det är en fantastisk ö med framgångsrika företag och en förhållandevis liten befolkning som har möjlighet att påverka. Men vi behöver höja blicken. Förstå var vi vill placera oss själva i relation till världen utanför, satsa högre.
Sommarsemestrarna har börjat och jag vill verkligen uppmuntra till diskussion. Det amerikanska valet, konflikten i Gaza, miljöproblem, jämställdhet, skattesystem, arrangerade äktenskap, hembygdsrätt abortlagar, skärgårdsfärjor, laxfiske, hissar för äldre, ja vad som helst. Diskutera med oliktänkande, var nyfiken, försök förstå även om du inte håller med, var kritisk till källor och var konstruktiv. Allt är inte alltid ja eller nej, svart eller vitt. Fråga dig själv om det under förutsättningarna finns en rimlig förklaring?
Världen och människorna i den är så mycket mer än vad du läser i tidningen, ser under en semester eller hör på nyheterna!
Erika Nordlund
