Det var förra våren det uppdagades att musikinstitutets rektor Björn Blomqvist varit onykter i samband med en resa med elever till Sverige. Sedan dess har en hel del hänt. Björn Blomqvist har stängts av två gånger om, landskapsåklagare Roger Eriksson har beslutat att inte väcka åtal gällande misstankarna om brott mot tjänsteplikt, Björn Blomqvist har tvingats till ofrivillig semester i flera omgångar och till slut, mer än ett år efter den första avstängningen, fått återinträda i tjänst – dock utan några arbetsuppgifter.
Ändå vet han själv precis lika lite om framtiden som för 17 månader sedan. Hur kan det ta sådan tid för landskapsregeringen?
Hanteringen av situationen är under all kritik. Varför backade landskapsregeringen inte redan i januari när det stod klart att Björn Blomqvist inte begått något brott? Det går att ha åsikter om etiken och moralen i det som hände i april förra året, men om man anser att det är så illa att en person ska sägas upp – att agerandet är oacceptabelt och att landskapsregeringen måste statuera ett exempel – så borde man ha agerat betydligt snabbare och mer beslutsamt.
Fatta beslutet och stå för det i stället för att lämna berörda i ett vakuum av förvirring.
Om vi ändå ska passa på att ha lite åsikter om etiken och moralen i det som hände kan man konstatera följande: Etiskt och moraliskt tvivelaktigt men knappast föremål för en uppsägning – och definitivt inte för en 17 månader lång process som präglats av obeslutsamhet och otydlig kommunikation och där brottsmisstankarna avfärdats efter halva tiden.
Det hade kanske räckt med en inledande avstängning och utredning, en anmärkning, ett erbjudande om hjälp och därefter ett steg tillbaka när det stod klart att Björn Blomqvist inte begått något brott.
Konsekvenserna står inte i proportion till gärningen, helt enkelt. Slutsatsen kan bara vara att det handlar om någonting annat. Är det en maktdemonstration, prestige eller använder landskapsregeringen hela situationen som ett svepskäl?
Oavsett vilket framstår det som att landskapsregeringen inte klarar av att fatta ett riktigt beslut, och i stället skjuter upp problemet i hopp om att det ska lösa sig själv. Det sänder en dålig signal till andra anställda inom landskapsregeringen kring hur personalpolitik bedrivs. Var är ledarskapet? Nu framstår det lika amatörmässigt som fegt.
Man behöver också komma ihåg att det finns en människa på andra sidan detta haveri. Björn Blomqvist förtjänade klarhet och ett slutgiltigt beslut redan för flera månader sedan. I stället har landskapsregeringen nu envist tagit situationen till ett skede där man betalar lön för en person som går hemma ovetandes, och som nu kanske kan komma att köpas ut.
Vilket typexempel på dålig personalpolitik och vilket sanslöst slöseri med skattemedel. Gör om gör rätt.
Kevin Eriksson
