I fredags fälldes två Helsingin Sanomat-journalister för röjandet av statshemligheter efter en artikel om Försvarsmaktens signalunderrättelsecenter i Tikkakoski, publicerad för fem år sedan. Rätten konstaterar att journalisterna avslöjat uppgifter om militär underrättelseverksamhet som är sekretessbelagda med tanke på Finlands yttre säkerhet och skriver i domen: ”Artikeln har i detta ärende konstaterats vara lagstridig till sitt innehåll”.
Statsåklagare Jukka Rappe hade yrkat på fängelse i 1,5 år, men tingsrätten nöjdes sig med 50 dagsböter för Tuomo Pietiläinen, som var artikelns huvudförfattare, samt straffrihet för hans medarbetare Laura Halminen eftersom hon enligt rätten haft en mindre roll och försökt säkerställa att publiceringen inte bröt mot lagen. Åtalet mot deras närmaste chef, Kalle Silfverberg, avskrevs helt.
Naturligtvis måste stater skydda vissa av sina säkerhetsintressen genom att hemligstämpla dem. Men hemlighetsverktyget måste användas med så stor måtta och eftertanke som möjligt. Att gömma dålig förvaltning bakom sekretess är en ytterst farligt väg.
I den aktuella domen konstaterar tingsrätten anmärkningsvärt nog att delar av det material Försvarsmakten ansåg vara hemligt faktiskt inte uppfyllde sekretesskriterierna. Uppgifterna var redan offentliga eller så föråldrade att de inte längre kunde klassas som statshemligheter.
Tingsrätten slår fast att de publicerade uppgifterna år 2017 inte längre hotade Finlands yttre säkerhet. Men att uppgifterna ändå inte kunde ses som ofarliga, med tanke på att militär underrättelse är långsiktig verksamhet.
Helsingin Sanomat har motiverat publiceringen med att allmänheten hade rätt att få information i ett läge då den nya spaningslagen bereddes. Men rätten anser inte att de avslöjade uppgifterna kunde kopplas till lagen.
Anmärkningsvärt är även att statsåklagare Jukka Rappe ville ha journalisterna prövade även för försök till röjande av statshemligheter, med hänvisning till att tidningen planerade fler artiklar på samma ämne. Vilket tingsrätten avvisade med motiveringen att opublicerade artikelutkast inte kan kallas för försök till röjande av statshemligheter.
Det är naturligtvis det enda rätta. Att resonera som statsåklagaren vore att plädera för förhandscensur, och då är man inne på ett riktigt farligt sluttande plan.
Domstolen stöder dessutom de åtalade journalisternas resonemang att det inte automatiskt är ett brott att publicera hemligstämplat material. Det är informationen i sig och inte hemligstämpeln som är avgörande.
Det finns en oroande internationell trend att använda det skärpta säkerhetsläget för att inskränka pressfriheten. Vid årsskiftet fick till exempel Sverige nya lagar om utlandsspioneri som oroar många publicister. Den svenska regeringens undfallenhet mot Turkiets krav på inskränkt yttrandefrihet är symtomatisk.
Reportrar utan gränsers pressfrihetsindex fyllde 20 år i fjol. Indexet visar på en ökande polarisering som underblåser informationsklyftor inom och mellan länder. ”Aldrig tidigare har situationen i så många länder klassats som mycket allvarlig”, konstaterar organisationen på sin webbsajt.
Det är av naturliga skäl väldigt svårt att veta vad mer som hemligstämplats för att kunna göra en kvalificerad bedömning av hur sekretessverktyget används av makthavarna.
Den nu aktuella domen har inte vunnit laga kraft och varken åklagare eller Helsingin Sanomat har meddelat om man överklagar till högre instans. Det vore välkommet med en fördjupad juridisk prövning.
Petter Lobråten
tel: 26 633
