I fredags fick vi höra att två långdragna processer nått sin kulmen. Turkiet godkänner Finlands ansökan om att gå med i Nato, och den internationella brottsmålsdomstolen i Haag, ICC, utfärdar en arresteringsorder mot Vladimir Putin för krigsbrott. Särskilt nämns tvångsdeporteringen av ukrainska barn till Ryssland – enligt Ukrainas regering över 16.000 barn – och även dess barnrättskommissionär Maria Aleksejevna Lvova-Belova åtalas. Det exakta innehållet i ICC:s dom avslöjades inte, men vi vet att Ryssland anklagats för ytterligare krigsbrott, som de massgravar och tortyrkammare som hittats i tidigare ockuperade områden såsom Butja. Att dessa händelser sker samtidigt är ett sammanträffande som ger skäl till reflektion. Till skillnad från Sverige har Finland aldrig slappnat av och rustat ner sin militär och anledningen till det har varit Ryssland, vilket alla vetat om men för grannsämjans skull aldrig talat särskilt högt om.
Den amerikanske presidenten Theodore Roosevelts modell för utrikespolitik var att tala mjukt men bära en stor påk, och det har även varit Finlands modell. En stor anledning till att inte gå med i Nato tidigare var att inte provocera denna granne. Men att stödet för att gå med rusade strax efter invasionen av Ukraina visar att förtroendet för att det ska gå att upprätthålla en vänskaplig neutralitet nu eroderat bland folk och politiker. Kanske lusten för det också.
Ryssland är inte medlem i ICC och erkänner inte deras jurisdiktion. Kremls talesman Dmitrij Peskov kallade på fredagen arresteringsordern för upprörande, oacceptabel och dessutom ogiltig för Ryssland ur rättssynpunkt. Den lär knappast leda till att Putin arresteras. Ändå är det ett viktigt uttalande som många nog skulle vilja ha sett tidigare.
EU-kommissionens president Ursula von der Leyen besökte Butja och såg massgravarna redan i april i fjol, och Finlands statsminister Sanna Marin var där i maj. Man kan tycka att det borde gå att etablera svart på vitt mycket tidigare att krigsbrott begåtts, men en av de både frustrerande och betryggande aspekterna av demokratiska, byråkratiska och rättsliga processer är att de är långsamma, noggranna och systematiska. Ett politiskt ställningstagande hade inte dröjt lika länge, men hade också varit en annan sak, med mindre betydelse i sammanhanget. Att beslutet är rotat i gediget arbete och evidens, och inte i en emotionell eller populistisk respons ger det tyngd.
Konflikten i Ukraina kan ännu eskalera. Förra veckan tvingade ett ryskt jaktplan en amerikansk drönare att krascha i Svarta Havet, och under helgen syntes de första indikationerna i media om att Kina kan ha tillhandahållit Ryssland med vapen och ammunition.
Det var alltid en nobel ambition att inte behöva Nato och det är sunt att se det som nu händer med ambivalens. Men att välja den sida som aldrig varit ett hot och som man delar flest värderingar med är rätt väg framåt för Finland i en framtid som förblir osäker. Det absolut bästa slutresultatet är en framtid där det sist och slutligen “bara” känns onödigt att Finland gick med i Nato. Bara i en sämre värld kan det kännas nödvändigt. Si vis pacem, et cetera.
Felix Quarnström
