När lagtinget debatterade landskapsregeringens (LR) redogörelse för självstyrelsepolitiska frågor under förra året var det två saker som tydligt tyngde vice lantrådet Harry Jansson. Dels att landskapsförvaltningen går på knäna efter revidering av självstyrelselag, pandemi, social- och hälsovårdsreform i Finland och nu flyktingströmmen från Ukraina. Dels det faktum att man har så förtvivlat svårt att få gehör för ens den minsta åländska önskan i förhandlingarna om en ny självstyrelselag.
”Självstyrelsen är i brygga”, konstaterade Harry Jansson dramatiskt och förklarade att han valt brottningstermen med omsorg för att beskriva ett läge där självstyrelsens alla delar sakta men säkert tvingas mot mattan av omständigheter övermäktiga dagens förvaltning och politiska organisation.
Vad kan man då göra för att förbättra läget för själva grunden till att Åland inte är en ”vanlig” del av Finland? Man kan satsa mer, vilket efterfrågades i lagtinget, men man kan också välja bort delar som i allt väsentligt är meningslöst.
En sådan del är, tyvärr, det fortsatta arbetet med att revidera självstyrelselagen. Vice lantrådet, som är den som leder förhandlingarna med Helsingfors efter nystarten i februari, var mer än tydligt uppgiven inför att kunna nå någon framgång. ”Tyvärr kan vi redovisa redan i dag att när det gäller beredskapen att tillföra lagtinget mer behörighet så finns det inte en sådan vilja från statsmaktens sida”, konstaterade han.
Tolv år efter att Gunnar Jansson-kommittén tillsattes kan vi alltså konstatera att en ny självstyrelselag under denna mandatperiod i bästa fall blir en teknisk upputsning av dagens lag. Och av allt att döma är det i så fall den lagen vi får leva med i 25, 30 år innan det är dags för en ny förhandlingsrunda.
Det lagtinget och landskapsregeringen på allvar måste fråga sig är om det är värt att fortsätta den chimär som förhandlingarna nu utgör. Det är ju av vice lantrådet fastslaget att det inte blir några framgångar av värde, så varför lägga resurser på att föra samtalet vidare med regeringen Marin?
I samma anförande konstaterade, som sagt, Harry Jansson att landskapsförvaltningen är i brygga efter alla påfrestningar den utsatts för de senaste åren. Ett av problemen med landskapsregeringens tjänstemannasida är att mycket kunskap, erfarenhet och knowhow finns på ett mindre antal ledande tjänstemän. Det är inte optimalt, men dessvärre ganska normalt.
När stora frågor, och ständiga akuta problem, konstant vältras över dessa personer blir trycket nästan ohyggligt stort. Om det sedan fortsätter över tid skapas många problem.
Nyckelpersoner blir utbrända, ny personal har svårt att hitta sina roller, arbetsledning blir åsidosatt när nya ”bränder” måste släckas, lagar blir inte skrivna för att mer akuta lagändringar måste göras först. Och så vidare.
Landskapsregeringen måste ge sig själv och sin förvaltning en chans att andas, att hitta till en dräglig arbetssituation och framför allt en vardag där man inte på grund av trycket riskerar att göra missar.
Det behövs mer resurser på vissa håll i förvaltningen, det behövs göras en översyn av hur dagens resurser används och det behöver göras en bedömning av om verkligen alla saker man gör just nu är så pass viktiga att göra att man lägger många timmar på att göra dem.
I den senare kategorin måste en revision som inte kommer att ge Åland någon modern självstyrelselag läggas. Resurserna man lägger där kan användas till områden med större chans till framgång.
Jonas Bladh
