I veckan kunde Ålandstidningen avslöja att det sedan en tid tillbaka diskuteras i Mariehamns stads politiska ledning om huruvida man ska göra en framstöt gentemot Lemland och Lumparland för att diskutera en sammanslagning av kommunerna. Planerna kom i dagen när Socialdemokraternas Michael Gunell lämnade in en motion om att staden borde närma sig Lumparland (vilket enligt uppgift väckte viss irritation i andra partier som hellre sett att kontakterna med de andra kommunerna skett under radarn).
Till reporter Annika Kullman svävade stadsstyrelsens ordförande Michele Ferrari (Lib) mer än lovligt på målet om hur konkreta planerna och kontakterna är, men det blev ändå tydligt att det är mer än bara snack i korridorerna det handlar om.
Från de tilltänkta gemålerna var tongångarna lite olika. Lumparlands styrelseordförande Pia Eriksson välkomnar samtal, inte minst mot bakgrund av Lumparlands usla ekonomi där man ansökt om likviditetsstöd från landskapsregeringen (LR).
Ferraris partibroder, Lemlands styrelseordförande Tony Asumaa (Lib), tonade ned frågan betydligt mer och är till synes milt ointresserad av stadens eventuella frieri.
Frågan om kommunstrukturen är en av Ålands verkliga långkörare. I årtionden har frågan diskuterats, och den är den mest påtagliga orsaken till polariseringen i den åländska politiken de senaste tio åren.
Under regeringen Katrin Sjögren 1 var kommunfrågan den absolut största reformen man arbetade med. Under ledning av dåvarande kansliministern Nina Fellman (S) kom man så långt som att driva igenom en lag om en ny kommunstruktur i lagtinget. En lag som sedermera ansågs både tandlös och revs upp, och skapade djupa skyttegravar i den åländska politiken. Dessutom skapade den dåvarande regeringens hantering av frågan, som många kommunpolitiker ansåg vara allt för toppstyrd, ett stort motstånd mot förändringar av kommunstrukturen i flera partier.
Sedan dess har kommunfrågan puttrat lite under ytan. Det har förts fram tankar om sammanslagningar, skärgårdskommuner och Lemland-Lumparland framför allt, men de har fallit efter utredning.
Centern, som nu delar regering med Liberalerna under Katrin Sjögren, har gång efter annan fastslagit att eventuella kommunsammanslagningar bara kan ske om initiativet kommer från kommunernas själva. Och där har frågan stannat – samtidigt som flera mindre kommuner har fått en allt mer ansträngd ekonomi.
Mot bakgrund av historien är det därför intressant om Mariehamns stad vill ta initiativ till allvarliga diskussioner. Staden har inget stort behov (möjligen med undantag för frågan om marktillgång och den ständigt skavande frågan om Järsö-Nåtö) av samgång med varken Lemland eller Lumparland, men uppenbarligen finns det ett intresse för ekonomiskt starka Mariehamn att hjälpa ekonomiskt svagare kommuner.
Michele Ferrari lämnar dessutom dörren öppen för Jomala ”eller andra som kan vara intresserade” att delta i diskussionerna.
Det här kan vara starten på en större kommunstrukturförändring på Åland som kan – låt oss vara klara med att många problem återstår – lösa upp den gordiska knut kommunfrågan har blivit på Åland. Om Mariehamn, Lemland och Lumparland hittar en gemensam väg framåt kommer det att sätta press på andra att stärka sina positioner för att inte hamna på efterkälken när det bildas starkare kommunala enheter.
Till sist måste man reflektera över det ironiska i att den som verkar vara mest svalt inställd till stadens initiativ är Tony Asumaa. Samme Asumaa som var minister i Sjögren 1-regeringen, som alltså var den regering som allra mest grundat sin politik på att driva igenom en kommunreform. Nu kan Asumaa vara den som skjuter en nystart för det projektet i sank.
Man ska fan vara politisk kommentator, för att parafrasera August Blanche.
Jonas Bladh
