Sittande riksdagsledamot Mats Löfströms fortsättning i riksdagen var aldrig hotad. Förvisso var det många som utmanade Löfström, men det ska nog i första hand ses som ett sätt för kandidaterna att marknadsföra sig inför det kommande lagtingsvalet mer än något annat. För någon reell chans att rubba ålänningarnas förtroende för Löfström fanns inte denna gång.
Att ålänningarna återigen ger Löfström ett starkt förnyat förtroende visar att Löfström är bra på att föra Ålands talan i Helsingfors och samtidigt lyfta riksdagens arbete på Åland. Med tydlighet, brett nätverk och stor kunskap har han på ett ödmjukt sätt navigerat rätt och det tilltalar många ålänningar.
På många sätt kan man hävda att politikern Mats Löfström skiljer sig från andra politiker. Hans värv präglas mer av diplomati än av politik och kanske är det i just detta som styrkan ligger?
För de övriga kandidaterna har riksdagsvalet varit mer ett sätt att ”lufta sig” inför höstens val än något annat. Troligen får vi se många av kandidaterna återkomma som frontfigurer inom sitt respektive parti i höst. För riksdagsvalet är en bra arena att visa upp sig på. Få kandidater och mycket medieutrymme ger kandidaterna bra synlighet och en stärkt position inför kommande val.
Att flera av kandidaterna har resonerat så är inte heller något de hymlat med utan man har sett Löfströms återval som ohotat och man har skämtsamt kallat riksdagsvalet för ett ”promotionval”. Valet har kort och gott varit ett sätt för kandidaterna att visa upp sig inför väljarna.
Löfström återvänder dock till en riksdag som har ändrat skepnad. Valrörelsen i Finland har varit bitvis hård och skiljelinjer har odlats. Resultatet medför att många finländska partier behöver finna en ny plats i vardagen och att nya samarbetspartners behöver identifieras. För i skrivande stund är mycket ännu oklart.
Sannfinländarna gör återigen ett starkt val vilket inte är till gagn för svenskans roll i Finland och det lämnar oroande tankar för oss som enspråkigt självstyrt örike.
För om Åland redan nu är en udda fågel inom de finländska gränserna så vet vi med erfarenhet att Åland har svårt att göra sin röst hörd i ett sammanhang där Sannfinländarna har mycket att säga till om.
Att Samlingspartiet, i skrivande stund, ser ut att bli största parti kan vara bra för Åland. Förvisso har det kommit konstiga utspel från inte minst Samlingspartiets unga gällande främst demilitariseringen. Samtidigt har president Niinistö varit tydlig gällande de åländska särrättigheterna. Dessutom har partiet visat intresse för den åländska självstyrelsen och med bred trupp har man den senaste mandatperioden besökt Åland.
Med Samlingspartiet får Finland en politik där tillväxt och statsskuld sätts i fokus. Där det ska löna sig mer att arbeta och där större frihet erbjuds invånarna genom större valfrihet. Helt enkelt en tydlig borgerlig politik som inte minst den åländska borgerligheten har mycket att lära sig av.
Nu väntas förhandlingar och det dröjer innan vi vet hur nästa regering ser ut, men ett är i alla fall säkert och det är att ålänningarna har samma person på plats för att tala för Åland oavsett konstellation. Det torde vara en fördel för Åland.
Daniel Dahlén
