Det var meningen att den skulle ge svar, skapa en bred uppslutning parlamentariskt och skapa förutsättningar för ett tydligt beslut om att antingen köra vidare eller en gång för alla begrava planerna på en tunnel till Föglö. Men den parlamentariska kommitténs slutbetänkande lär inte lyckas med den föresatsen. Den har som det verkar inte ens kunnat enas om vad som faktiskt står i det slutbetänkande man lagt fram.
På annat sätt är det svårt att tolka det faktum att Rainer Juslin (Lib) och Jörgen Pettersson (C) i var sin insändare jublar över att tunneln blir billigare än alternativen, när infrastrukturminister Christian Wikström (Ob) samtidigt konstaterar att den blir dyrare.
Kontentan blir att rapporten andas av politisk kompromiss snarare än hårda fakta, och det är knappast den grund för beslut landskapsregering och lagting behöver när de ska ta ställning till landskapets hittills största infrastruktursatsning.
Både tunnelförespråkare och -motståndare kommer att använda slutbetänkandet som ammunition för sina respektive ståndpunkter. Motståndarna kommer att peka på att betänkandets kalkyler bygger på att i snitt 5,2 miljoner euro årligen måste komma från användaravgifter eller ännu inte beviljade bidrag från stat eller EU. Att ta in hela pengen av resenärerna är i i praktiken omöjligt, och då faller kostnaden i stället på landskapet och kostnaderna skjuter i höjden.
Tunnelförespråkarna kommer i stället att klaga på att man tagit i beaktande så stor säkerhetsmarginal i kalkylen att den blir missvisande. Att tunneln de facto kommer att kosta betydligt mindre och att alternativen inte beräknats med samma säkerhetsmarginaler.
Det sistnämnda känns som en miss av kommittén. Att beräkna det ena alternativet enligt en modell, och det andra efter en annan är dömt att skapa osäkerhet kring siffrorna och kalkylernas trovärdighet.
Likaså kan tyckas att det är en miss att inte ha med en åtminstone översiktlig jämförelse över hur en tunnel står sig ekonomiskt mot färjalternativet över 80 år, det vill säga tunnelns beräknade livslängd. Det är och kommer att förbli det främsta argumentet för en tunnel – att när färjorna behöver bytas för stora pengar, då är tunneln betald och blir mycket billigare än alla alternativ.
Tanken är nu att landskapsregeringen (LR) ska ta ställning till kommitténs slutbetänkande. och bestämma sig för vad man vill göra innan man låter frågan gå vidare till lagtinget. Men vad ska man ta ställning till?
Christian Wikström säger att lagtinget bör ta ställning till ett kostnadstak om 217 miljoner som med 85 procents chans inte överstiger den summan, men med 15 procents risk ger en tunnel som kostar än mer. Om lagtinget gör det, då kan man gå vidare med provborrningar av berggrunden och andra undersökningar för ett par miljoner euro för att sedan kunna precisera priset mer.
Det är inte utan att man kan misstänka att ett eller flera av regeringspartierna gärna ser att frågan drar ut på tiden så pass att den på nytt blir en valfråga. Rapporterna inifrån flera partier, och då inte bara regeringspartier, säger att det finns stora splittringar i grupperna mellan de som är för en tunnel och de som är emot.
Så även om infrastrukturministern lyckats skapa bred uppslutning kring kommittébetänkandet är det lång väg kvar innan det finns en bred majoritet i lagtinget.
Utifrån tunnelkommitténs betänkande är det nästan omöjligt att se att lagtinget skulle ta beslut om att att gå vidare med tunnelplanerna. Det skulle helt enkelt inte vara ansvarsfullt att på den grunda faktabasen gå in för den största investeringen landskapet gjort.
Frågan är i stället om man är villig att satsa ytterligare ett par miljoner för ytterligare utredningar, och därmed också ytterligare förlänga osäkerheten kring hur framtidens skärgårdstrafik ska formas.
Och medan den politiska dragkampen fortsätter livet i skärgården som tidigare, men kanske med lite mindre hopp om en snar bättring.
