Lumparland slår larm om att kommunen inte har pengar att betala räkningen från Kommunernas socialtjänst, KST. KST-ordföranden Runar Karlsson (C) dömer ut sin egen landskapsregering för att man inte uppfyllt vallöftet att ge kommunerna mer pengar.
Jomala vill i stället att LR gör om landskapsandelssystemet så att kommunen inte förlorar på att växa i den takt man gjort de senaste åren.
LR självt planerar för att skicka in några extra miljoner i landskapsandelssystemet i väntan på att man hittar en bättre fördelningsnyckel till samma system. Det är av vikt, för annars riskerar Åland inom kort stå med ett antal kriskommuner, i linje med det lagförslag om just sådana som lagtinget som bäst behandlar.
Hur gärna regeringen Thörnroos än vill att kommunreformen ska anses ha dött i och med att regeringsblocket rev upp förra mandatperiodens mest omdiskuterade lagar så har problemen inte försvunnit. Kommunerna lider fortfarande ekonomiskt, och problemen har bara blivit värre av de kostnadsdrivande lagpaket som lagtinget antagit kring socialvård och skola.
När lagpaketen antogs var de ekonomiska konsekvenserna illa utredda, och nu talar allt fler kommunala företrädare om att kostnadsökningarna blivit större än förväntat. När detta inte kompenserats i andelssystemet hamnar kostnaden på kommuninvånarna.
LR har nog rätt i att kommunreformen är död, men behovet av en modell för ekonomiskt hållbara kommuner är minst lika stort. Om inte större.
Att lagstifta om hur kriskommuner ska hanteras är bra och nödvändigt, men snarare ett bevis för hur illa ställt det är på sina håll i det kommunala fältet snarare än en lösning på problemen.
En av orsakerna till att gåtan Ålands kommuner inte får sin lösning är att man talar om fel saker, börjar i fel ända. I stället för att börja med hur många kommuner Åland ska vara indelat i eller hur många miljoner extra som landskapet måste ladda landskapsandelssystemet med, borde man diskutera vad kommunerna ska göra, hur mycket de ska göra det och var de ska utföra sin service.
Vad kommunerna ska göra måste definieras långsiktigt. En tung börda lyftes från kommunerna i och med KST, alldeles oavsett hur finansieringssystemet ser ut. I den politiska debatten talas om att också äldreomsorgen, helt eller delvis, kan införlivas i KST.
Fler verksamhetsområden kan komma att införlivas i KST, och frågan är hur organiseringen av skola och barndagvård ter sig framåt när den nya grundskolelagen för de båda närmare varandra och därmed också in i kommunöverskridande samarbeten.
Att definiera kommunernas framtida uppdrag, inte allt som kommunal verksamhet enligt lag omfattar, utan det kommunen de facto sköter själv, är nödvändigt.
Men lika nödvändigt är att tala om de två andra parametrarna. Är de lagstadgade servicenivåerna de rätta. I flera fall är lagarna mer eller mindre blankettlagar efter finsk förlaga, med facit i hand bör man då utvärdera om alla lösningar passar åländska förhållanden.
Det tredje benet i diskussionen är det som är mest känsligt för politiker att dryfta – hur många ställen kommunal service ska finnas på. Hur många skolor, äldreboenden och daghem är det rimligt att det offentliga Åland ekonomiskt orkar bära i framtiden?
Det här är den svåraste men kanske också viktigaste frågan att lyfta, för det är i en minskning av mängden serviceställen potentiella inbesparingar finns. En möjlig väg vore att fastslå minimigränser för hur långt kommuninvånarna ska ha till skolan, dagiset eller äldreboendet. Utifrån sådana gränser går sedan att göra ekonomiska beräkningar som visar om man kan spara på till exempel färre skolor.
Frågan är om våra politiker ens vågar lyfta den diskussionen. Och frågan är om vi som kommuninvånare och medborgare kan hantera en sådan diskussion utan att slå bakut av ren vana.
Kommunfrågan bubblar under ytan, och den kommer att dominera den åländska politiska diskussionen under överskådlig framtid. Att försöka släta över problemen, eller att lösa dem med tillfälliga pengaregn, är inte ett ansvarsfullt sätt att attackera problem alla vet finns där.
På den här ledarsidan talar vi inte sällan om politiskt mod. Kommunfrågan är en som kräver just det.
Jonas Bladh
tel: 266 38
