Nytt år betyder att en mängd nya lagar träder i kraft. Allt från tydligare krav på ursprungsmärkning på livsmedel till högre punktskatt på vissa tobaksprodukter införs i år.
Men fler regler betyder även minskat handlingsutrymme och dessutom utökad byråkrati. Detta i ett tidevarv då vi vet att byråkrati och regelverk ställer till det – inte bara på Åland utan i hela EU, som tappar i konkurrenskraft.
Många regeringar jobbar för att minska lagstiftningstrycket. En minskad regelbörda leder nämligen till ökad konkurrenskraft, starkare tillväxt och en mer effektiv förvaltning.
För reglering hämmar småföretag och entreprenörer. Reglering medför dessutom ökade kostnader för myndigheter och företag. Genom att minska antalet regleringar kan resurser frigöras för andra ändamål. Samtidigt stärks även ett lands eller en regions konkurrenskraft.
Även om de flesta regeringar är medvetna om spelets regler ser vi väldigt lite av avregleringar i vardagen. Debatten kring regleringar präglas snarare av ett politiskt tryck på våra förtroendevalda om ytterligare regleringar.
Det är väldigt lätt att ropa efter mer lagstiftning, men det är betydligt svårare att se vilka konsekvenser lagstiftningen har på samhället i stort. Inte minst förefaller det vara väldigt svårt att plocka bort en lag när man väl har stiftat den.
Mycket av vår lagstiftning kommer i dag från implementering av omfattande EU-direktiv. Detta från ett EU som är i desperat behov att få ner byråkratin för att stärka Europas konkurrenskraft.
Samtidigt får vi inte göra det enkelt och sätta hela problematiken i händerna på våra beslutsfattare i Bryssel, utan vi kan nog även på lokalnivå.
Precis som med allt annat är inte heller denna fråga svart eller vit. Man måste givetvis ta i beaktande att det kan finnas olika intressen och att en av lagstiftningens främsta syfte är att skydda medborgarnas rättigheter.
Men det behöver inte råda någon konflikt mellan minskad reglering och skydd av rättigheter. Snarare kan en för omfattande reglering vara kontraproduktiv och medföra att medborgarnas rättigheter och möjligheter utmanas negativt.
Om vi ser lite positivt på saken förefaller det som att vi börjar se en ändring i frågan. Med konkurrenskraften i fokus har till exempel EU-kommissionen antagit ett arbetsprogram för att förenkla för medborgare och företag. Dessutom har arbetet med att stärka tjänsteföretagens fria rörlighet intensifierats.
På lokalnivå kan vi förvisso se avskaffandet av polisstyrelsen som ett steg i rätt riktning och oavsett vad man tycker om slopandet av sjukdomskostnadsavdraget så är det en regeländring som minskar på byråkratin hos en del myndigheter.
Däremot är frågan som kanske mest påverkar det åländska samhällets konkurrenskraft och som medför en oproportionerlig mängd byråkrati – skattegränsen – fortfarande utan lösning.
Även om frågan om skattegränsen är problematisk finns ändå mycket som kan göras på andra områden.
Behöver vi verkligen 99 olika blanketter för olika tillstånd hos ÅMHM och varför inte, med dagens ekonomiska verklighet i åtanke, ta en fördomsfri syn på förslagen som landskapsregeringens arbetsgrupp för minskade kostnader för kommunerna presenterade för dryga tre år sedan? Redan här finns mycket som kunde göras för att minska på antalet kostnadsdrivande regler och byråkrati.
Daniel Dahlén
