Citat:
Inledningsorden slår en med full kraft:
”Du har precis gått in på en av svenska webbens otäckaste öppna hemsidor. Innehållet kommer garanterat att framkalla en hel del obehagskänslor. Vi som håller på med projekt Dumpen har engagerat oss i att visa den vidriga baksidan av den värld där våra barn betraktas som sexobjekt.”
Sajten, som grundades sommaren 2021 av före detta höjdhopparen Patrik Sjöberg och Sara Nilsson, konfronterar med hjälp av ett tjugotal så kallade fiskare män som vill ha sex med barn. Fiskarna utger sig i olika chatter för att vara barn. De söker kontakt och stämmer träff med männen de fått på kroken. När de sedan ska träffas i verkligheten konfronteras männen i stället av Dumpen. De filmas och filmerna läggs ocensurerade ut på sajten. Sedan starten har ett 60-tal män lurats och hängts ut.
Nilsson och Sjöberg, som själva utsatts för sexuella övergrepp i unga år, kallar sig inte pedofiljägare. ”Nej! Vi är barnrättsaktivister.” De gör det polisen inte har lagliga medel att göra: provocera till brott.
De senaste veckorna har det stormat kring sajten efter att en av de män som hängts ut tagit sitt liv. Oväsentligt i sammanhanget, säger Nilsson och Sjöberg till tidningen Dagens ETC som granskat sajten. Inte deras ansvar. De agerar för att barn inte ska våldtas. Ändamålet helgar medlen.
Men får man göra vad som helst i godhetens namn? Kan alla handlingar rättfärdigas med goda intentioner? Kan tvivelaktiga metoder någonstans vara okej bara för att åstadkomma en förändring?
Det är lätt att med stort hjärta och iver säga ja. Sexuella övergrepp mot barn är något av det mest vidriga vi kan tänka oss. Och när vi upplever saknar verktyg för att göra sitt jobb tar vi saken i egna händer.
Det är en ytterst farlig utveckling.
De så kallade folkdomstolarna kan aldrig vara svaret på rättsväsendets brister. Det är att angripa problemen från fel håll.
I dagens värld, där minsta lilla nysning kan få otrolig spridning på sociala medier, är det lätt att förlora kontrollen över informationen, vilket kan få förödande konsekvenser för en enskild person, skyldig eller ej.
Det finns flera exempel på när folkdomstolarna gått överstyr och lett till direkt brottsliga handlingar. Ett av de kanske tydligaste och senaste exemplen är hur totalt okritiskt privatpersoner, och även etablerade medier, hängde ut män under #metoo hösten 2017. Berättelser delades hejvilt på sociala medier, spridningen var enorm. Det var många som lät sig dras med i flodvågen av vittnesmål från kvinnor som i åratal kränkts, förnedrats och utsatts av män, och som nu äntligen vågade berätta. Det är fullt mänskligt.
Men de rättsliga efterspelen visar med all tydlighet att det gick överstyr. I skrivande stund prövas till exempel åtalet mot debattören Cissi Wallin, som misstänks för grovt förtal efter att ha anklagat en namngiven man för våldtäkt i sin bok ”Allt som var mitt – Historien som inte får berättas”.
När folket får agera domare är risken för misstag stor. Ett rättssystem kan inte drivas av känslor. Ett land byggs av lagar, och vi måste kunna vara trygga i det. Det är allas vår gemensamma överenskommelse om hur samhället ska se ut. Hellre fria än fälla. Du är oskyldig tills du är dömd. Låt dem som kan göra jobbet. Och vill vi ha en förändring måste den ske på demokratisk väg. Vi kan inte ta saken i egna händer.
Samtidigt är folkdomstolarna förstås ett tydligt tecken på att något är fel. När rättssystemet misslyckas, när man inte förmår fånga skurkarna, när brottsoffer inte blir lyssnade på, när det mest fruktansvärda ifrågasätts, och när förövaren går fri – då kommer frustrationen, ilskan, hopplösheten. Förtroendet för systemet urholkas och populistiska krafter tar över.
Det måste tas på största allvar.
Sandra Widing
