Till slut stod det mellan tre alternativ: Jas 39 Gripen, Boeings F-18 och Lockheed Martins F-35. Några dagar efter årets självständighetsdag stod det klart att det blir den sistnämnda flygplansmodellen som bevakar Finlands luftrum under de kommande 40 åren.
Beslutet var både väntat och kontroversiellt. Väntat, inte bara för att det länge sipprat ut rykten från Försvarsmakten att det var ditåt rekommendationen var på väg, utan också för att många andra europeiska länder på senare år valt just den flygplanstypen. Det finns gott om försvarstekniska fördelar med att använda samma materiel som sina potentiella allierade.
Kontroversiellt, bland annat för att valet av det amerikanska flygplanet tydligt placerar Finland inom USA:s politiska intressesfär, för att inte tala om inom ramarna för landets militärindustriella komplex.
Sedan är köpet också oerhört kostsamt – ”förbannat dyrt” som Finlands tidigare försvarsminister, tillika ansvarig för inköpet av de flygplan av modellen Hornet som för tillfället patrullerar landets luftrum, Elisabeth Rehn uttryckte saken i en kommentar till Hufvudstadsbladet.
Visserligen ryms det uppskattade inköpspriset på 8,4 miljarder euro gott och väl inom den maximala budgeten om 10 miljarder, men då har man inte alls tagit allehanda kringkostnader samt underhåll i beaktande. Det är framför allt det sistnämnda som kritikerna inom den politiska svängen riktat in sig på.
Vänsterpartiet är av hävd emot den här typen av satsningar på försvar, särskilt då när satsningarna skapar ett beroendeförhållande till USA. Dessutom sitter man ju i regeringen, något man är synnerligen måna om att fortsätta göra. Då är det tacksamt att kunna kritisera beslutet man själv har del i genom att rikta in sig på budgetfrågor.
Till saken hör nämligen att F-35 är ett mycket avancerat flygplan. För avancerat enligt vissa. Det innehåller så många tekniska finesser att det behöver underhållas av specialiserade experter. Inte bara krävs det besök i utländska verkstäder för att reparera eventuella fel som uppstår, utan planen behöver också lämnas in på regelbunden service och uppgradering i antingen Italien eller i USA.
Att modellen är ung kan ses som en positiv faktor eftersom det kan tänkas innebära att reservdelar och kunniga mekaniker kommer att vara tillgängliga under lång tid framöver, vilket Försvarsmakten lyfter fram i sitt utlåtande. Det kan också ses som en risk, då eventuella barnsjukdomar ännu inte kommit upp till ytan.
Ett besläktat orosmoln är också att det börjar höjas röster inom amerikanskt försvar för att minska fokus på F-35 till förmån för en enklare flygplanstyp – samma skal men med färre finesser. Modellen är så dyr och så tyngd av tekniskt strul som kräver kostsamma justeringar att man skulle föredra att använda ett enklare flygplan för enklare strider och spara F-35:an för mer avancerade insatser.
Man kan dra en parallell till konsumentteknologi. Dagens mobiltelefoner kommer ofta i en normal version och en version med extra allt. Det är frestande att betala lite extra för den häftigare versionen, även om man sällan eller aldrig har nytta av finesserna. När det amerikanska flygvapnet vill utveckla en nedbantad version av sitt befintliga flygplan motsvarar det för telefonköparen en modell som ringer, skickar meddelanden och sköter normal internettrafik men som inte går att använda till videoredigering, något som de flesta ändå aldrig någonsin sysslar med på mobilen.
Risken finns att Finland under de kommande åren kommer att lägga ut rekordsummor på inköp av flygplan som kostar betydligt mer än den nytta de faktiskt ger. De okända kostnaderna för reparation och service är ytterligare en oroande faktor.
Sedan behöver saken också sättas i ett större perspektiv, nämligen det självklara behovet av ett effektivt luftförsvar. Finland är i en knepig försvarspolitisk position med Ryssland på ena sidan och mestadels Natoländer på andra. Landets gränser måste bevakas, och vid behov försvaras med kraft och med kort varsel.
Att landets försvarsmakt då rekommenderar inköp av en flygplansmodell som kan anses innehålla onödigt många tekniska finesser är ur det perspektivet förståeligt. Att köpet dessutom stärker banden till USA må skava ur ett teoretiskt perspektiv, men realpolitiskt är det fullständigt rimligt.
Henrik Herlin
