Förra veckan fälldes franska Dominique Pelicot för grov våldtäkt på sin, nu före detta, hustru Gisèle och dömdes till 20 års fängelse. Detta efter att det uppdagats att han under otaliga tillfällen drogat sin hustru och låtit runt 50 främmande män våldta henne när hon var medvetslös.
Övergreppen sträcker sig över nästan tio år och Gisèle, som fram till nyligen var ovetande om de brutala våldtäkterna, har länge haft oförklarliga hälsoproblem till följd av övergreppen. De 50 männen dömdes till fängelsestraff på mellan tre och 15 år.
Det är svårt att inte bli berörd av fallet som beskrivs som det värsta sexualbrottsfallet i modern fransk historia. Samtidigt är det lätt att rycka på axlarna och tänka att det inte berör oss på Åland och att fallet Pelicot rörde sig om ett extremfall. Och visst är det extremt, Dominique Pelicots handlingar är så mörka som de bara kan bli, men samtidigt måste man komma ihåg att 50 ”helt vanliga” män deltog i övergreppen.
Statistik visar att vi alla har en våldtäktsman i vår närhet, om inte fler, och det får vi inte blunda och vara naiva för. Detta är ett samhällsproblem som sträcker sig långt bortom det enskilda fallet.
Det är viktigt att vi inte avfärdar dessa brott som något som sker ”någon annanstans” eller ”inte berör oss”. I stället borde vi se det som en ögonöppnare att vi alla har ett ansvar att vara vaksamma och agera om vi ser eller misstänker att något inte står rätt till. Övergrepp och sexuellt våld sker inte bara i mörka gränder eller på avlägsna platser. De kan ske i våra grannskap, på våra arbetsplatser eller i våra egna hem.
Under julledigheten ökar missbruk, våld och övergrepp. Fallet Pelicot är en stark påminnelse om hur viktigt det är att vi alla tar vårt ansvar som visselblåsare. Misstänker du att något inte står rätt till hos en närstående, granne, vän eller kollega? Agera, även om det känns obekvämt eller svårt. Ingen ska behöva utsättas för något så hemskt som våld eller sexualbrott.
Gisèle Pelicot valde att hålla rättegången öppen för att skammen skulle ”byta sida från våldtäktsoffret till våldtäktsmannen” och för att påminna andra offer om att de inte är ensamma. Det lovordas hon för, med all rätt. Att som offer känna sig ensam och uppleva skam är inget ovanligt, trots att det är förgriparen som borde göra det. Här har samhället fortfarande en lång väg att gå.
Gisèles beslut att tala ut och låta världen få ta del av hennes historia är ett kraftfullt exempel på mod och motståndskraft, och en uppmaning till alla att stå upp för de som inte kan göra det själva.
