EU-kommissionen vill utöka skyddet av mark och hav i Europa. Genom att ställa minst 30 procent av hela unionens yta under skydd, och 10 procent under strikt skydd, är tanken att naturliga processer och ekosystem ska återhämta sig.
Målet är att stärka den biologiska mångfalden och samtidigt skydda människan från naturkatastrofer, dämpa klimatförändringarna och dessutom göra ekonomisk nytta.
Initiativet är tänkt att ersätta det befintliga Natura 2000-nätverket som satt 18 procent av EU:s landmassa och 8 procent av vattnet under skydd.
Kommissionen meddelade parlamentet och rådet – de två lagstiftande organen i EU – sin ambition i maj, och i oktober ställde sig rådet positivt till frågan.
Nu efterfrågas diskussion på lokal nivå, eftersom rådet betonar att subsidiaritetsprincipen måste respekteras.
Kommissionens meddelande till parlamentet och rådet om strategin för biologisk mångfald är ett sammelsurium av vackra idéer, löst tyckande och trådar som inte hänger samman. Till på köpet har man, i slutskedet av arbetet, passat på att lägga in omfattande hänvisningar till covid-19 i själva inledningen till meddelandet.
Det var oundvikligt att coronapandemin skulle utnyttjas för andra, fullständigt orelaterade politiska syften. Kommissionen skriver redan i maj i sitt meddelande att årets händelser gjort behovet att skydda naturen än mer akut, eftersom pandemin ”har höjt medvetenheten om kopplingarna mellan vår egen hälsa och ekosystemens hälsotillstånd”.
Investeringar i skydd av naturen är tydligen också ”avgörande för Europas ekonomiska återhämtning efter covid-19-krisen”. Bevarandet av orörd natur ska ha en positiv ekonomisk nettoeffekt om minst 100 gånger kostnaderna.
Den sortens avkastning är förstås rena önskedrömmar. Om en sådan ekonomisk effekt var att vänta hade alla världens entreprenörer och deras mormödrar kämpat till sista blodsdroppen för chansen att investera i biologisk mångfald.
Det är djupt cyniskt av kommissionen att använda coronakrisen som ett slagträ i debatten om biologisk mångfald. Det är också ohederligt att använda sig av ekonomiska kalkyler som en välvillig tolkning på sin höjd skulle kalla optimistiska teoribyggen.
Dessa invändningar innebär naturligtvis inte att naturmiljöer inte ska bevaras. Tvärtom finns det en hel mängd goda orsaker till att skydda det som skyddas kan, och flera av dem tas upp i kommissionens meddelande.
Fåglar och insekter, framför allt pollinatörer, är av högsta vikt för ett långsiktigt hållbart jordbruk. Därför behövs orörda områden i anslutning till odlingsmarker.
Markerosion behöver motverkas, och det görs bäst genom att låta naturliga processer för jordförbättring gå sin gilla gång.
Friska skogar fyller många viktiga funktioner för djuren som lever i dem, för att inte tala om mjuka värden som närheten till rekreationsmiljöer innebär för människors välmående.
Ett hållbart fiske fyller uppenbara kulturella, ekonomiska, sociala och hälsomässiga funktioner.
Däremot gäller det att hålla tungan rätt i mun när den här sortens frågor diskuteras. Bara för att något är önskvärt innebär det inte per automatik att det ska genomföras med tvång.
Att det skulle behövas ett EU för att skydda orörd natur på Åland och i Finland är givetvis en felaktig slutsats. Ju närmare skogen och havet, fågeln och fisken, man kommer, desto större intresse har man av att bevara dem. I idealscenariot är det en privat mark- eller vattenägare som vidtar nödvändiga skyddsåtgärder.
Det står klart att det är mycket arbete kvar innan förslaget, eller något som liknar det, blir verklighet. Det kommer att krävas en mycket aktiv diskussion på lokal nivå för att detta inte ska bli ett program som kväver snarare än skyddar Europas naturområden.
Principiella frågor om äganderätt, och de ekonomiska sammanhangen, behöver definitivt få sig en ordentlig genomgång. Det behöver också klargöras hur de skyddade områdena ska spridas över unionens yta, så att inte kommissionens nuvarande utgångspunkt, att de länder som hittills varit bäst på att skydda sina naturmiljöer ska tvingas bära ett oproportionerligt stort lass framöver, blir verklighet.
Framför allt behöver kunniga intressegrupper träda fram och rätta till direkta felaktigheter. I en bisarr formulering i ett utkast till kriterier vill EU-kommissionen exempelvis förbjuda alla sorters aktiviteter som utvinner något ur strikt skyddade områden. Till sådana aktiviteter räknas gruvdrift, fiske och jakt.
Att jämställa gruvdrift och jakt vad gäller inverkan på ett naturområde borde vinna något sorts pris för mest okunniga lagberedning.
Den här debatten behöver väckas och hållas vid liv tills kommissionen antingen slänger det befintliga förslaget i papperskorgen eller gör omfattande förändringar. Mindre än så duger inte.
