Att vara friskvårdsföretagare i Mariehamn kan inte vara lätt. Staden erbjuder sedan länge en rad olika möjligheter för den som vill träna. Ofta till marknadens lägsta priser. För den enskilde kan denna ytterst progressiva offentliga prissättning av tjänsterna säkert locka, men det är förvånande att vi inte har en större debatt kring ämnet då vi i princip talar om en situation där det offentliga fullt ut konkurrerar med det privata.
Många av oss behöver röra på oss mer och det är ett faktum att många rör sig för lite och dessutom äter fel. Att vi inte rör på oss och äter fel bidrar till stora kostnader för samhället och även många gånger till lidande för den enskilde. Därför är det lätt att förstå att det offentliga försöker få oss att röra på oss mer genom att sänka den berömda tröskeln för rörelse. Det är således även vanligt att kommuner ger möjlighet till utegym och likt Mariehamns stad investerar i dylika anläggningar för närmare 60.000 euro, vilket Ålandstidningen berättade om i tisdagens tidning.
Samtidigt är det långt ifrån en garanti för att få fler av oss att röra på sig. Detta tillika som det offentliga genom insatsen kan uppfattas konkurrerar med det privata.
På andra sidan myntet ser vi en bransch som är rätt omfattande på Åland. En välfungerande bransch med flera aktörer. Företag som betalar skatt och bidrar med mycket till det åländska samhället. Allt från arbetsplatser, fritidsaktiviteter till bättre allmän hälsa. Det är således en bransch som är viktig för det åländska samhället och inte minst för många individer. En bransch som det tillsynes inte finns någon orsak för det offentliga att gå in och rubba – ändå gör staden det.
Under sommaren har till exempel staden förutom investeringen i ett utegym även en mycket progressiv prissättning på gymkort. En prissättning som är nästan hälften av vad många av de privat gymmen tar.
Må vara att gymmen inte är direkt jämförbara med varandra, men det är förvånande att staden lägger sig så lågt. Har man faktiskt tagit med alla siffror för vad det kostar att driva ett gym när man satt priset och varför lägger man sig så lågt i förhållande till de privata? Det kan ju inte ligga i stadens intresse att gå in i ett priskrig med skattebetalande företag?
Att staden har en utmaning när det gäller prissättning är tydligt. Det framgår när man tar ett bredare grepp och ser närmare på andra områden. Till exempel uppenbarar sig samma problematik inom Medis där exempelvis kostnaderna för yogakurser är helt andra än de kurser som erbjuds i privat regi.
Återigen är det lätt att förstå att många politiker låter sig lockas av denna progressiva offentliga prissättning och nöjda väljare, som många gånger tror sig betala mindre för att röra på sig. Faktum är dock att kostnaden via skattesedeln är betydlig högre för den enskilde och att konkurrensen med det privata leder till att företagen inte får den utväxling de kunde ha på sitt företag. Därmed får vi effekter som är direkt hämmande för vår tillväxt – något som på sikt leder till att det finns mindre pengar för skola, vård och omsorg.
Är det dessutom verkligen rätt att man som företag betalar skatt till sin egen konkurrent? Här har om inte annat stadens borgerliga politikerkår något att fundera på när de nu laddar batterierna inför hösten kommande budgetdebatter.
Debatten i detta ämne är ofta cementerad i två läger där allt ska bort eller inget ska ifrågasättas. Den debatten leder inte framåt. Den debatt vi skulle behöva på området är om staden verkligen ska konkurrera på detta sätt med privata skattebetalande aktörer och vad denna förda politik sänder för signaler till den som vill starta eget inom branschen eller de som redan är aktiva. Det signalvärdet behöver både politiker och tjänstemän tänka mer på när man sätter priser och bestämmer vad som ska vara eller inte vara i offentlig regi.
Daniel Dahlén
