Skattegränsen och dess verkningar – positiva som negativa – har blivit allt mer central i den åländska politiska debatten de senaste åren. Fler och fler ställer frågan om huruvida krånglet och kostnaderna som skattegränsen skapar för privatpersoner och landbaserat näringsliv numera överväger fördelarna den ger för rederierna.
Än så länge (och förmodligen för ett antal år framöver) är svaret fortfarande att den fördel som rederierna får genom taxfree-försäljningen är så viktig för att det ska finnas en omfattande trafik till och från Åland är klart övervägande.
Men med det sagt är det inte orimligt att man diskuterar frågan grundligt för att se om det finns en annan lösning än dagens som är bättre. Utgångspunkten måste dock vara att grunden för den täta trafiken till och från Åland inte försämras.
Marcus Måtar lyfte på en del ögonbryn när han tog upp skattegränsen i lagtingets talarstol. Men hans resonemang är klokt. Om politiken inte på allvar genomlyser problemet och de möjliga vägar som finns att gå för att lindra de negativa effekterna av skattegränsen, så kommer ofrånkomligen debatten om dess nytta att bli allt svårare att föra.
Så oavsett om man ser på frågan med samma ögon som Måtar, eller om man är av åsikten att man inte ska röra i ett av Ålands viktigaste avtal, så gör man rimligen rätt i att vara proaktiv i sakfrågan.
Det är ju så att det är inte självklart hur man ska gå vidare. Obunden samlings linje, vilken också enligt Ålandstidningens uppgifter utreds utom parlamentet av en grupp visa personer, är att man ska ändra i Ålandsprotokollet i Finlands anslutningsavtal med EU. Ändringen ska bestå i att Åland i det mesta ska ingå i EU:s skatteunion, men att hamnarna och flygplatsen ska vara utanför så att taxfree-handeln kan fortsätta.
Lite att ha kakan och äta den, kan man säga. Men det finns goda argument för förslaget.
Ålands undantag instiftades för att förhindra att det åländska näringslivet skulle kollapsa utan goda förbindelser till Finland och Sverige. Med förslaget bibehålls de förutsättningarna, men EU blir samtidigt mer enhetligt i sin gränslöshet, det som kallas för den inre marknaden, då varor och tjänster kan flytta över också Ålands gränser utan hinder.
Marcus Måtar uttryckte det som att ”skatteundantaget är en sten i EU:s sko”, och så är det. Den inre marknaden är inte gränslös när det finns regioner som står utanför den trots att de ligger mitt inne i unionen.
Det kommer dock inte att bli lätt, det finns många, många hinder på vägen. Internt på Åland, och här finns invändningar mot att Måtar gjorde debatten offentlig innan alla var ombord, behöver projektet förankras. Inte minst rederierna måste vara med och argumentera för förslaget för att ge det trovärdighet.
Sedan måste i tur och ordning lagtinget, Finlands regering och riksdag, EU:s alla ledande institutioner och slutligen alla medlemsländer gå med på ändringen av Ålandsprotokollet. ”Det betyder att vi har ett hästjobb att göra”, sade Måtar i lagtinget och det var ingen underdrift.
Dels måste Åland förklara varför det gynnar Åland och EU att göra ändringen och ändå tillåta skattefriheten för sjöfarten som trafikerar Åland. Det blir, tro det eller ej, kanske den lättaste biten eftersom det senare redan är motiverat i Ålandsprotokollet.
Men sedan måste Åland också bland annat förklara hur EU ska ge en ny specialregel till Åland, men samtidigt försvara likabehandlingsprincipen inför andra liknande öregioner i EU.
Att göra den här typen av grundläggande ändringar i stora avtal med organisationer som EU och stater som Finland är inte gjort i en handvändning. Det kräver ett systematiskt och långsiktigt arbete som är både svårt och jobbigt.
Men av allt att döma skulle det vara mödan värt att åtminstone på allvar driva frågan tills dess att man faktiskt ser om protokollsändringen är en framkomlig väg.
Skatteundantaget skapar både välstånd och problem på Åland, och finns det en kaka att både äta och ha kvar så borde resurser läggas på att utreda om man kan baka den.
Jonas Bladh
tel: 266 38
