» Dagens ämne: Kyrkan
Någonstans sammanfattar prästens ord kärnan i den kyrkliga verksamheten. En kyrka är, och ska alltid vara, en öppen famn. Den ska erbjuda gemenskap, den ska ge stöd, trygghet och glädje. Villkorslöst. Alla är välkomna, ingen lämnas utanför.
Vare sig vi tvivlar, tror eller inte tror svarar det mot allas våra mänskliga behov.
Trots det lämnar allt fler kyrkan. I måndags kunde Ålandstidningen berätta att cirka 200 personer skriver ut sig ur de åländska församlingarna per år. Trenden är densamma både öster och väster om oss. Att vara medlem i en församling är absolut ingen självklarhet.
Det finns flera förklaringar till varför. Många lämnar av ekonomiska skäl. Kyrkoskatten ligger på en-två procent beroende på församling, en inte helt obetydlig del av inkomsten. Enligt Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland var kyrkoskatten 329 euro för en medelinkomsttagare 2017.
För församlingarna, vars lönekostnader och underhåll och drift av kulturhistoriskt värdefulla byggnader ska bekostas av skatteintäkter, blir medlemstappet därmed också ett ekonomiskt bekymmer. Lika lite som en människa kan leva på luft kan församlingarna leva på tro allena.
Enligt Svenska kyrkan uppger majoriteten ändå att de lämnar kyrkan för att de inte tror på Gud. Den sekulariserade människan känner ingen gemenskap med, eller behov av, det kyrkliga. Detta trots att intresset för andlighet och självutveckling bara ökar.
Vi kanske tror. Men inte nödvändigtvis på den Gud som talar till oss i kyrkan. Vi utformar vår egen tro, och behöver ingen kyrka eller församling för att praktisera den.
Så varför lyckas inte kyrkan behålla och värva nya medlemmar i större utsträckning än man gör i dag? Det finns ju uppenbarligen både en nyfikenhet och ett behov av att fördjupa sig i de här frågorna.
Det finns givetvis inga entydiga svar. Men för att stanna kvar krävs att man känner en samhörighet med sin kyrka. Att den är relevant för just mig, att det är här jag kan finna svar på just mina frågor. Men när kyrkans och medlemmarnas sätt att tala om det andliga inte längre har något samband blir separationen oundviklig.
Kyrkan måste följa med sin samtid. Samtidigt får den inte överge sitt budskap och sina traditioner. En kyrka som försöker tillgodose allas behov, blir till slut ingens kyrka.
En ytterst komplex sits.
En del menar att kyrkan mår bra av att tappa medlemmar, och det kanske är sant. Ur kris föds utveckling. Kyrkan kan inte vara den enda institutionen som stampar på samma ställe som man gjorde för hundra år sedan när övriga samhället sprungit förbi för länge sedan.
Om kyrkan vore ett företag, eller en förening, hade stora insatser redan gjorts för att reda ut vad som gått fel, och någon hade garanterat fått sparken. Så drastiskt ska det inte behöva vara, men församlingarna behöver ändå ta sig en ordentlig funderare. Vilken roll ska kyrkan ha år 2021? Var ska man synas och hur ska man förmedla sitt budskap? Vill man följa med sin tid och låta samkönade par vigas i kyrkan, till exempel? Borde man ta en mer aktiv roll i samhällsdebatten?
I en orolig tid har kyrkans värderingar tro, hopp och kärlek en högst relevant plats i vår vardag.
