Den politiska utvecklingen i landskapet Åland har stagnerat. En bred regeringskoalition med tydliga problem att komma överens levererar en politik utan nödvändiga reformer. Oppositionen, å andra sidan, har slickat såren efter valförlusten och positionerar sig nu för att skapa ett gott utgångsläge inför nästa val.
Debatten finns, men handlar mer om att peka på andras fel och brister än att hitta lösningar för framtidens Åland.
Till stor del handlar det om en identitetslös politisk vardag. Eller, rättare sagt, en politisk vardag med mycket otydlig ideologisk kompass som inte ger en grundad riktning för åt vilket håll vårt samhälle är på väg.
I förra veckan tillsatte landskapsregeringen ytterligare en parlamentarisk grupp som ska mejsla fram en vägkarta för de kommande åtta–tio årens ekonomiska politik i landskapet. Tyvärr får man säga att det är högst osannolikt att det resultat som gruppen eventuellt kommer fram till löser alla problem. En annan grupp, tunnelgruppen, ägnade veckor åt skrivningar i sin slutrapport men har efter presentationen ändå vitt skilda åsikter om hur betänkandet ska tolkas.
Risken att ekonomigruppen gräver ned sig på samma sätt som tunnelgruppen är överhängande.
Varför är det då så här? Varför händer det så lite?
En av anledningarna är att åländsk politik är näst intill kliniskt ren från ideologisk debatt. Sakpolitiken dominerar, och gångerna då de klassiska skiljelinjerna i politikens höger-vänsterskala syns är lätträknade.
Det blir problematiskt för det är i ideologin, grunden och övertygelsen om hur ett samhälle ska byggas, som man kan hitta spänsten i en debatt. Om den bara rör sakfrågor utan att byggas på ideologi fastnar den allt som oftast i detaljer eller beskyllningar. Det handlar mycket mer om vem som gjort vad då, snarare än vem som vill förändra vad nu och i framtiden.
Möjligen finns en chans att detta ideologifria samtal kan förändras. Socialdemokraterna har under mandatperioden tagit en sväng vänsterut. Efter ett hårt valresultat har analysen uppenbarligen varit att bli ett tydligare alternativ till vänster i ett i övrigt, åtminstone på papperet, borgerligt Åland.
Det har gjort att den socialdemokratiska argumentationen mer har handlat om svaga grupper, om vad samhället kan göra och hur det offentliga Åland behöver stärkas.
Här kunde en spänstig offentlig debatt tagit sin utgång. Offentligt kontra privat, reglerat kontra frihet och valfrihet, vem ska fatta besluten – du eller politikerna. Frågor av klassisk snitt som sällan lyfts fram med tyngd i den åländska debatten.
Paradoxalt nog är det partiet som bygger på att inte ha en ideologisk grund som ligger närmast att föra en ideologisk debatt i det borgerliga blocket. Obunden samling är byggt för sakpolitik, men på sistone har partiets attacker mot vad man ser som onödigt spenderande av skattemedel låtit som man trots allt står på en ideologisk grund.
Liberalerna har lite nosat i de frihetliga frågorna, men väldigt lite för att vara just ett liberalt parti. Från Centern och Moderaterna har den debatten varit i det närmaste obefintlig under mandatperioden.
Åland står inför stora utmaningar, både demografiskt, ekonomiskt och organisatoriskt. Ytterligare en parlamentarisk grupp kanske är rätt metod, men utan en rejäl debatt om vilket samhälle man vill ha och varför kommer inte heller den att hitta lösningar som håller över tid.
Utan ett spänstigt samtal om det framtida samhället, och samhällskontraktet, kommer den politiska debatten fortsatt vara anemisk på Åland.
Det fina är dock att det alltid finns tid att ändra på detta och lufta sina visioner.
Jonas Bladh
tel: 266 38
