Det har snabbt blivit tradition på sociala medier att under nyårshelgen reflektera över det gångna året och lägga fram löften och förhoppningar inför det kommande. Kanske var det extra många som gjorde detta nu i dagarna, då möjligheten att samlas med vänner och fira på vanligt sätt var något begränsade.
Bland alla dessa nyårshälsningar stack ett tema ut: hur uselt 2020 varit och hur mycket bättre 2021 förväntas bli.
Vid första anblicken är det lätt att ryckas med i entusiasmen. Det ligger något spontant självklart i den typen av uttalanden – så klart det måste bli bättre i framtiden eftersom det är så illa just nu!
Samtidigt gnager en misstanke i bakhuvudet att det inte kan vara så enkelt.
Låt oss alltså – med risk för att ses som stämningsförstörande tråkmånsar – se nyktert på optimismen inför framtiden. Och är det ens frågan om optimism?
Egentligen är tron på en bättre framtid inte alls rationell. ”Lyckan kommer, lyckan går” är en bättre beskrivning av situationen både på samhällelig och på individuell nivå.
Det finns knappast en enda människa som kan säga att livet blivit konsekvent och undantagslöst bättre år för år. Även samhällen, länder och civilisationer har sina upp- och nedgångar.
För att komplicera saken ytterligare är tron på bättre ting i framtiden egentligen inte vad optimism handlar om. Snarare innebär optimism en förvissning om att den situation man för tillfället har att göra med kommer att lösa sig på bästa möjliga sätt. Skillnaden må tyckas liten, men är avgörande.
Sett ur det perspektivet blir optimism förmågan att se ljusglimtar i tillvaron, inte att förneka dess svårigheter eller påstå att dessa kommer att försvinna bara för att man vill det.
Ett annat perspektiv som är vanligt i svåra situationer är utsagan att allt sker av en orsak. Sådana uttalanden har vi inte sett mycket av under den aktuella pandemin. Om man bortser från den deterministiska undertonen har synsättet dock en del gemensamt med ett optimistiskt sinnelag.
Det ligger också väldigt mycket i det. Låt oss ta ett historiskt exempel av betydligt större proportioner än den pågående viruspandemin för att illustrera hur gott kan komma av ont.
Reformationen under 1500-talet ledde till en plågsam splittring av den kristna kyrkan i Europa. Hur dramatiskt detta var är svårt att förstå i dag. Man behöver egentligen inte sätta sig in i den tidens tankevärld för att förstå hur stor förändring reformationen innebar – det räcker med att se på konsekvenserna.
Plötsligt var allehanda kungar, prinsar, och styresmän i allmänhet, tvungna att ta ställning till teologiska frågor som tidigare varit bortom de flesta människors verklighet. De måste välja sida. Resultatet var hänsynslösa förföljelser och blodiga krig, men också ett helt nytt sätt att tänka.
Det finns idéhistoriker som menar att upplysningstiden, den period från mitten av 1600-talet till omkring 1800 då fritt tänkande och naturvetenskapliga framsteg nådde tidigare – och i viss mån även senare – oanade höjder, aldrig hade varit möjlig utan reformationen.
Då menar man alltså inte att det var de reformerta idéerna i sig som ledde till upplysningstiden, utan snarare de motsättningar som uppstod mellan två på många områden oförenliga teologier. Det krävdes en samhällsomskakande konflikt mellan katolicism och protestantism för att väcka människans potential till nytänkande.
Allt detta är förstås att medvetet problematisera människans i grunden positiva tendens att se med tillförsikt på framtiden. Vi är som varelser anpassningsbara nästan i det oändliga.
Vilka förväntningar vi än har på framtiden i dag är vi ändå fullständigt medvetna om att det knappast kommer att gå exakt som vi hoppas. Däremot kommer vi nästa nyår att se bakåt på ytterligare tolv månader av en blandad kompott av glädjeämnen, sorger och helt vanlig vardag, och än en gång kommer vi att intala oss att det kommande året bär med sig helt nya möjligheter.
Kanske är den här sortens optimism nödvändig, särskilt i svåra tider. Kanske handlar den inte så mycket om att förvänta sig specifika positiva händelser, utan snarare om att ställa in sig själv på att se det positiva i det som sker.
I vilket fall som helst kan vi, oberoende av hur vi ser på situationen i allmänhet och vilka våra exakta önskemål är, än en gång enas i att önska varandra ett bättre år. Bara det är värt mycket.
