Förra veckan sköts rapparen Einár, egentligen Nils Grönberg, 19 år, ihjäl i Stockholmsstadsdelen Hammarby sjöstad.
Einárs konflikter med andra förortsgäng hade redan tidigare försatt honom i livshotande situationer, och dessa drogs till sin spets i förra torsdagens avrättningsliknande skjutning.
Samma dag, på andra sidan jorden i New Mexico, USA, träffades en filmfotograf och en regissör av ett vådaskott under en inspelning. Den förstnämnda avled kort därefter.
Skådespelaren Alec Baldwin avlossade skottet som en del av inspelningen av en kommande film.
Händelserna är givetvis inte alls kopplade till varandra. Däremot säger reaktionerna på dem mycket om vårt samhälles stundtals naiva tilltro till gränsdragningen mellan fiktion och verklighet.
Svenska politiker och debattörer av alla färger har de senaste dagarna skrivit hyllningar till Einár. Om man ska tro alla dessa minnesord var han en sällsynt storslagen artist. Många berättade hur mycket deras barn tycker om Einárs musik och att de brukar lyssna på den tillsammans.
Detta alltså om en så kallad gangsterrappare som i sina låtar obekymrat lägger ut texten om hur han begår allehanda brott, dödar rivaler, tar droger, kallar kvinnor för horor och utnyttjar dem sexuellt, allt på utstuderad Rinkebysvenska.
Hur denna smörja är något som förtjänar ens ett positivt omnämnande, för att inte tala om alla de priser Einár fick under sin livstid och de guldkantade minnesord han föräras efter sin död, borde vara obegripligt.
Tyvärr är det inte det. Det finns orsaker till att glappet mellan teori och verklighet – eller i det här fallet ord och handling – ibland är besvärande stort.
Det västerländska samhället kännetecknas kanske främst av sina strikta teoretiska avgränsningar. Vi sorterar människor, fenomen, känslor och handlingar i kategorier som ont och gott, vackert och fult, produktivt och belastande.
Den amerikanska konsthistorikern och debattören Camille Paglia har argumenterat för den här benägenheten härstammar från en rädsla för naturtillståndet, ett tillstånd som kännetecknas av oförutsägbarhet, våld och död.
Västvärldens vetenskapliga och civilisatoriska framsteg är storslagna, men de har uppnåtts på bekostnad av en verklig förståelse av människan i hennes fulla komplexitet. Vi skyddar oss från hotet från vårt inneboende naturtillstånd genom att skapa regler, strukturer och gränser och låtsas sedan att dessa på ett magiskt sätt gör oss trygga.
Den postmoderna rörelsen ifrågasätter i viss mån den här tendensen, men bygger samtidigt sina resonemang på exakt samma principer. Det är ännu oklart om den någonsin kommer att bidra med något nyskapande eller om den kommer att nöja sig med att låtsas bryta ner strukturer, samtidigt som den fortsätter bygga sin världsbild på exakt samma principer som den påstår sig kritisera.
I fallet vådaskjutningen i New Mexico går nu debatten åter het gällande användningen av fungerande vapen i filminspelningar. De måste förbjudas, sägs det, eftersom människor uppenbarligen kan skadas och dö.
Samtidigt florerar uppgifter att personalen på inspelningen bara minuter innan den ödesdigra scenen spelades in roade sig med prickskytte på ölburkar med exakt samma pistol som Alec Baldwin sedan fick i sin hand.
Huruvida de omfattande säkerhetsåtgärder som är kutym när skjutvapen används i filminspelningar faktiskt vidtogs är inte känt. Ändå används händelsen som ett argument för ökade regleringar, som om man kan lagstifta bort klantighet och olyckshändelser.
Samma magiska tro på en strikt indelning i det önskade och det oönskade återfinns i debatten om Einárs död. Handlingar som enligt alla rimliga människor är fullständigt avskyvärda blir plötsligt rumsrena när de uttrycks i ord, som om det går att dra en gräns mellan det sagda och det gjorda.
Hur mycket av Einárs verkliga handlingar som har landat i låttexter, och vice versa, går knappast att veta. Däremot är det naivt att tro att handlingar och texter är helt isolerade från varandra.
Debatten efter Einárs död är därför ett fascinerande exempel på hur täta skygglappar som finns till hands för att upprätthålla den ordnade världsbild det västerländska samhället bygger på. Precis som de tre aporna tycks vi vara mer än villiga att varken se, höra eller säga något, trots att verkligheten har bankat sönder dörren.
Henrik Herlin
